serier

Ni kanske minns att vi på Shazam diggade The Bulletproof Coffin härförleden? Om du nu inte råkar ha fått nog av 50-talsnostalgi, maffiga bilar, dinosaurier och andra monster som löper amok, zombies, jätteinsekter och mordgalna clowner (och ärligt talat – får man någonsin nog av alla dessa saker?) bör du snarast lägga händerna på Bulletproof Coffin-tecknaren Shaky Kanes (alias Michael Coulthard) Monster Truck: Automobiles, Monsters and Mayhem – den kom ut i november förra året men har precis kommit ut i uppjazzat nytryck med bl a bättre färgläggning.

Det här är en korsning mellan konstbok och serie: visst presenterar Coulthard en slags berättelse, men bara med en ruta per sida (eller snarare varannan sida) – i liggande widescreenformat, verkligen roadmoviemässigt. Det är en kryptisk, poetisk historia om en namnlös truckförare (vars person man ej får se förrän på sida 41 av 50) på psykedelisk färd genom ett landskap befolkat av gigantiska leksaker och monster enligt ovan. För det mesta bildar absurditeterna bara bakgrund för föraren, som mest är en passiv iakttagare – men då och då behöver han väja när fantasifostren kommer för nära (t ex för en grupp cowboys som ägnar sig åt att driva jätteinsekt-boskap), och mot slutet genomgår hans bil oförklarligt en Kafka-artad förvandling…

Det här är en kärleksfull och samtidigt lätt skräckinjagande hyllning till amerikansk populärkultur från förr – i sin behandling av americana är Coulthard helt klart besläktad med popkonstens företrädare, liksom litterära skildrare av Amerikas baksida som t ex William S Burroughs och Hubert Selby Jr. Den destruktiva tematiken till trots (på sant drive in-maner slåss naturligtvis berättelsens monster ständigt med varandra) är det här ingen uppgörelse, snarare en hyllning (liksom ju The Bulletproof Coffin var en hyllning till framförallt Jack Kirbys tidiga pulpserier) – seriens spartanska stads- och landsvägsbakgrunder kunde till exempel vara hämtade från en muterad Edward Hopper. De korta textrader, ibland nästan haiku-mässiga, som får ackompanjera Coulthards teckningar, är heller inte speciellt konfrontativa utan snarare rapporter från en iakttagare som både är delaktig i, och främmande inför, det han ser.

En märkligt meditativ serieupplevelse – inte omedelbart tilltalande för den som kräver handling i sina serier, men för den med intresse för en viss typ av 50-60-talsestetik finns här mycket att hämta. ”At the drive-in the giant astronaut slugs it out with the Empire State human”, som det  t ex heter på s 33.

Today was the first day of the festival and everything has worked out great. The Swedish exhibition is up and running, we have had a steady flow of visitors all day and a lot of interest from media. The exhibition is made up of a number of panoramas in sturdy cardboard, with free-standing characters in front of them, creating the illusion of small paper theatres blown-up to human size. The artists featured are as follows: Kolbeinn Karlsson. Joanna Hellgren. Anneli Furmark. Matilda Ruta. Malin Biller. Joanna Rubin Dranger. Fabian Göranson. Knut Larsson. Loka Kanarp. Besides this we also display a lot of framed originals from the participating artists. In one end of the exhibition hall, we project the animated version of Joanna Rubin Dranger's Miss Remarcable and her career on a wall for the visitors to sit down and watch, which a lot do all the way through even though it's more than 30 minutes long. Then we have an artist's work place where Swedish artists can sit and draw, something that always creates attention with the visitors. Above can be seen Jonas Darnell, captivating the audience, while drawing a Strindberg version of his character Herman Hedning. At three o' clock in the afternoon we had the official opening, with the obligatory pompous inauguration talk by me and Josefin, red wine for everyone and afterwards a relaxed mingle with colleagues and visitors from all over the world. Now it's time to close for the day and go and take part in the very official opening ceremonie, where we are supposed to talk about Swedish comics in front of all the VIP:s of the festival. It'll get back to you with more details as soon as I get a chance to sit down and write again.

Två serier idag igen; det blir lätt så när det blir lite längre mellan inläggen Båda bra, båda med hundar i huvudrollen.

Mush! Sled Dogs with Issues

Det finns två goda skäl till att prova den här serien: Den är utgiven av First Second, det amerikanska förlaget som hör till mina absoluta favoriter, men framförallt älskar jag titeln!

Vad Mush! visade sig vara var en underhållande bok om ett hundspann bestående av 6 neurotiska, intrigerande, och/eller allmänt förvirrade hundar: Ledarhunden Dolly vet inte om hon egentligen passar för rollen, hennes sido-partner Guy vill överta jobbet, Fiddler filosoferar om allt och inget, Buddy fattar ingenting. Och så vidare.

Det enda alla är överens om är att det är när de får springa framför släden som allting blir bra igen; alla gräl är som bortblåsta, och funderingar över meningen med livet blir meningslösa. Människoparet som äger spannet har det inte lika lätt: De har flyttat långt ut i vildmarken för att undkomma all mänsklig kontakt, och framförallt Patty är inte helt nöjd med resultatet.

Det här är en riktigt trevlig liten serie, inte oävet tecknad av Joe Infurnari. Om man tittar noga märker man att det egentligen är rätt stelt i konturerna, men det döljs väl tack vare den mer livliga pennföringen när han tecknar päls, hår och tyger. Manuset av Glenn Eichler (en av manusförfattarna till The Colbert Report) känns hela tiden småputtrigt, även när det blir mer dramatik som när Dolly och Guy slutligen gör upp om ledarrollen.

Mush! är en sån där serie som jag är glad för att den finns. Den är inte fantastiskt bra (till skillnad från den som följer) men den visar att det går att göra en serie som underhåller väl så bra som exempelvis en sitcom på TV på precis samma sätt. En enkel, förutsägbar intrig med en dos av allvar, snärtiga repliker, och karaktärer som nog är intressantare än handlingen. Och det är precis det här som gör att jag är så förtjust i First Second: De är ett av ytterst få serieförlag som alltid håller en hög lägstanivå, och som är lika bra på att hitta riktiga mästerverk som pålitlig underhållning.

Salvatore

Salvatore är en hund med en plan: Han ska bygga en bil som ska ta honom förbi alla hinder och fram till sin älskade Julie. Men det är svårt för hon är någonstans i Latinamerika, och det är åratal sen hennes ägare tog med sig henne dit. För att inte tala om bilen som kräver det allra yppersta av hantverksskicklighet, men turligt nog är Salvatore en bilmekaniker av yppersta klass.

Det här var ett sätt att beskriva vad som händer i Salvatore, skriven och tecknad av Nicolas De Crécy. Ett annat skulle kunna vara att berätta om den närsynta son Amandine och hennes  jakt på kultingen Frank som försvann ner i kloakerna när hon födde Franks 12 syskon på ett tak i staden. Frank har otur och hamnar i klorna hos ett gäng djur som tänker offra honom  som en symbol för frossarsamhället, men han undkommer med hjälp av en tonårig goth-katt. Tyvärr hatar hennes föräldrar grisar och anlitar därför lönnmördare för att bli av med honom…

Eller så skulle jag kunna skriva om den mycket besynnerliga värld allting utspelar sig i, där djur och människor lever tillsammans, men där exempelvis en gris som jobbar i fabrik bör hålla sig undan den dag det ska skäras ned om han/hon inte vill hamna på matbordet, och där Salvatores lilla husdjur är en mycket liten så gott som skallig medelålders man, i full utstyrsel som revisor. Är husdjuret intelligent? Han kan helt klart hantera datorer bättre än Salvatore själv, men han har å andra sidan definitiva husdjursinstinkter.

Det är en alldeles omöjlig serie att göra rättvisa i ord, för De Crécys både tecknar expressivt som få och har tumme med skrivandet också; han varierar berättarstil och blandar högt och lågt allt efter vad handlingen för ögonblicket kräver. Det är ibland löjligt roligt, ibland rejält sorgligt, bitvis gripande, och ofta underbart förbluffande. Det här är en av de bästa serierna jag läst på mycket länge, men samtidigt en av de svåraste att beskriva, så jag kan bara hoppas att fler läser den och att De Crécy tänker fortsätta med den

PS. Två album av Salvatore finns utgivna på engelska (Transports of Love & An Eventful Crossing) av NBM, och de samlar de hittills fyra franska albumen. Läs dem! DS.

En av de nya serier jag ser fram emot mest i början av året är Peter Panzerfaust med manus av Kurtis Wiebe och teckningar av Tyler Jenkins, första numret kommer i februari. Serien utspelar sig i ett av tyskarna besatt Calais 1940 där en mystisk amerikansk pojke som heter Peter tillsammans med ett gäng föräldralösa fransoser tar sig an den tyska övermakten. Kurtis Wiebe har sagt att han ser serien som en blandning mellan 80-talsrullen Red Dawn (ryssar invaderar USA) och Peter Pan. Comics Bulletin har en intervju med Kurtis Wiebe om serien. Fler bilder efter hoppet.

Dags för ett nytt snyggt omslag tycker jag. The Amazing Spider-Man #657 tecknat av Marcos Martin. Hur fint som helst.

It's getting close to the launch of the biggest comics festival in Europe, Festival International de la Bande Dessinée, in Angouleme, France. This year there will be a special focus on Sweden, as there is a special exhibition, La vie n’est pas pour les amateurs – Strindberg et la bande dessinée (Life is not for Amateurs - Strindberg and comics), an exhibition produced by yours truly and curated by Josefin Svenske, celebrating the 100th year since the death of the much talked about Swedish author August Strindberg. This marks the first time there is a major Swedish exhibition in Angouleme, and it is acompanied by a Swedish booth in the Nouvo Monde tent, where Swedish publishers and artists show their books to the general public. I'm travelling to France today, to oversee the final building of the exhibition, and then the fun beginns. On Thursday, there is an official on-stage presentation of the exhibition; on Friday I will give a talk on Swedish Comics History and there will be a big panel discussion with several representatives of the Swedish comics culture. Then there's going to be a big release party for the brand new French anthology Rayon Frais, collecting the best of the new generation of Swedish comics artists, published in collaboration between Swedish Galago and French les Requins Marteaux, and much, much more. As you can tell, this is going to be intense, and hopefully we will further the position of Swedish comics in the French speaking world. I will report here continuously throughout the whole festival, keeping you posted on what's happening.

Jag rapporterade i somras om Dynamites planer på att släppa loss en rad av de gamla pulphjältarna på nytt. Nu har som synes ytterligare nyheter sipprat ut från förlaget. Trots att en del av mina favoritserier (The Punisher Max och särskilt då albumet The Slavers) skrivits av Ennis blev jag inte direkt själaglad när jag hörde detta.  På senare år har jag mest förknippat honom med slafsig skräck och serier som The Boys. Sistnämnda vill jag inte ens ta i med tång. Men som han visat i exempelvis sina War Stories för Vertigo kan han verkligen skärpa sig när stämningen kräver det. Så jag hoppas att han fattar hur höga insatserna är i och med att ansvaret för denne ikon lagts på hans axlar.

Med tanke på hur få reaktioner mina tidigare skriverier kring The Shadow rönt här på Shazam gissar jag att han är ett ganska okänt namn för många av läsarna och kanske även för en del av mina redaktionsbröder. Så inom kort hittar ni på dessa sidor en introduktion till Walter M. Gibsons skrattande hämnare på det patenterade Lundgrenska maneret. Det blir långt, innehållsrikt, notapparat kommer krävas, och vissa kommer bli utmattade men även tacksamma av läsningen. Håll i hatten och den röda scarfen till dess!

Jag har inte någon koll på Rob Liefeld men hans namn dyker upp då och då på seriebloggar oftast med en negativ kommentar i anslutning. Tydligen körde han mycket byst och biceps på 90-talet i en extrem form. Å då låg ribban kanske redan då högt. Nu kan det vara lätt löjligt i en del serier med bodybuildermuskler på killarna och getingmidjor och d-kupor på tjejerna. Det är å andra sidan en annan diskussion jag inte tänker älta. Liefeld hade tydligen även ett förlag, Extreme, som gav ut serier. En av dem var Prophet och nu återupptar Image utgivningen av den och andra titlar. #21 är ett skumt ställe att börja ge ut en serie på nytt, det kan säkert skrämma bort en del. Jag hade inte kollat upp den om det inte hade rått lite hype kring den och jag var dessutom nyfiken på Brandon Graham som tidigare gjort King City, som Image för övrigt ger ut i en fet samling nästa månad.

Prophet är en sci-fi historia om hur John Prophet väcks ur sin djupsömn i framtiden för att väcka mänskligheten ur det förfall som pågått sedan rymdvarelser invaderade jorden. Människorna är i framtiden mest som apor och tjänar som föda åt de som nu härskar över planeten. De redskap som John Prophet behöver finns spridda i samma typ av kapsel som John Prophet låg i. Han måste nu finna dem för att kunna fullgöra sitt uppdrag i framtid där Jorden i sig är förändrad och märkliga varelser rör sig över dess yta.

Prophet känns väldigt europeisk, i början guidas man av en berättarröst som ger en skön känsla av lite existentialisk 60-70-tals sci-fi. Ett tempo och ett berättande som gör att jag vid ett blindtest definitivt hade trott att jag hade en fransk serie framför mig. John Prophet är inget muskelberg och han är dessutom rätt ful och verkar inte ha några utmärkande drag i sin personlighet. Det är inte karaktären John Prophet, mänsklighetens räddare, som gör serien så intressant utan det är det fascinerande landskap som Brandon Graham skapat och Simon Roy oerhört skickligt tecknat. Märkliga varelser och dramatiska scenerier möter John Prophet på hans färd. Tempot är långsamt och man får ta del av vilka redskap han har och det berättas om faunan som finns på Jorden. Prophet är oerhört fascinerande med ett världsbyggande som lovar mer och jag kommer definitivt hänga med antingen i lösnummer eller i samlad form. En oerhört positiv överraskning och det här året har onekligen börjat kanonbra.

Jag tänkte ta två-för-en idag, med några ord om två riktigt klassiska tidningsserier: Chic Youngs Blondie & Walt Kellys Pogo. Skälet är förstås det gamla vanliga, dvs att jag just läst några böcker med dem; närmare bestämt den andra IDW-volymen av Blondies vardagsstrippar, och den första Fantagraphics-volymen med både vardags- och söndagsstripparna med Pogo.

Med ålderns rätt börjar jag med Blondie. Och låt mig genast säga en sak: När den var som bäst var Blondie en av de absolut roligaste dagspresserierna någonsin. Variationerna på ytterst få enkla teman var geniala, med Dagoberts holmgångar med grannen Herbert och de ofta lika absurt fysiska ditona med sin chef Ditling som några av de allra bästa. För att inte tala om den ibland Beckettskt absurda stilla humorn.

Tyvärr är det här inte fråga om de bästa åren, för IDW har föga förvånande valt att starta från början, dvs 1930. Det är intressant och ibland ganska roligt att läsa de här tidigare episoderna, där Blondie är en tanklös blondin och Dagobert en bortskämd goddagspilt med miljardärer till föräldrar, och hur de blir kära, gifter sig (efter något års komplikationer), och sedan får sitt första barn. Men serien har ännu inte hittat sin slutgiltiga form, och det blir lite väl många korkad blondin-skämt i början, som sen ersätts med alldeles för klyschiga skämt om hur hemmafruar är visavi sina män. Det känns lite nattståndet, och som sagt inte ens så roligt.

Men det glimtar till av den kommande genialiteten här och där, så det är inte alls några tråkiga böcker, och det är roligt att se hur extremt babyfixerad Dagobert är, som släpar runt på Alexander så ofta han kan, matar, badar, byter blöjor, tar hand om nattvaket, så i den frågan är han mycket modern. Det är bara det att jag så innerligt gärna skulle se samlingar med söndagssidorna från 50- och 60-talet istället för dagsstripparna från 30-talet som det handlar om här. Fast jag har redan skrivit det här förut, i samband med att jag skrev om den första volymen, och innan dess om hur jag längtar efter samlingar med söndagssidorna, så jag ska nog inte upprepa mig mer. Dessutom har IDW meddelat att det bara ska bli två volymer i den här återutgivningen så nu kanske någon annan kan ta upp facklan och starta med de bästa åren istället

Så istället för att härma en grammofon som hakat upp sig övergår jag till Pogo, en serie jag inte skrivit om förut, trots dess klassiker -status. Det finns två orsaker att jag inte nämnt den förut: Först och främst att det trots alla återutgivningar så har Pogo fram tills nu ignorerats, men kanske ännu mer för att det är en serie som jag aldrig fängslats av. Jag har läst några strippar än här, än där, men jag har inte riktigt förstått varför den av många ses som så stor. Därför tänkte jag ge den chansen nu när Fantagraphics extremt försenat till slut lyckats komma ut med första delen i vad som är tänkt att bli en komplett utgåva.

Men sorgligt nog lyckades Pogo inte övertyga mid den här gången heller. Visst är det mycket snitsigt tecknat, ovanligt underfundigt formulerat (Kelly är känd för sina förvrängningar av ord och sentenser), och allmänt knepigt uttänkt, men jag tycker inte att det är roligt. Någon enstaka gång i den här nästan 300-sidiga volymen drar jag lite på smilbanden, men det är alldeles för sällan. Det kan såklart vara så enkelt som att jag inte förstår mig på den här humorn, men jag ska ändå försöka förklara vad som enligt mig fallerar.

Eller kanske inte. För att förklara varför någonting *inte* är roligt känns extremt svårt; det är mycket enklare att förklara varför någonting är roligt. Här är det saker som att knorren i skämten känns för omständligt och långsamt levererade med det smått arkaiska språket; de rikliga anspelningarna på amerikansk 40- och 50-talspolitik och samhälle fungerar inte för en som varken levde på den tiden eller i det landet (förutom när det någon gång dyker upp en så pass känd person/företeelse att jag inte kan missa det); ordlekarna är mer underfundiga än roliga (och jag är hädisk nog att påstå att när Alan Moore skrev sin Pogo-hyllning i The Swamp Thing så gjorde han det bättre; hans ordlekar har en poäng i sin dubbeltydlighet, medan Kellys oftast enbart är ordlekar i sig). Alla de här sakerna kan för en annan läsare vara helt irrelevanta, och att man då kan anse att det här är en de stora serierna kan jag förstå, för hantverket som Kelly presterar är klanderfritt.

Men inte är det en slump att det var Blondie som blev den internationella och mer livskrafitga serien. Pogo är betydligt mer rotad i sin tid och miljö, så att den egentligen aldrig blev stor utanför USA är inte så konstigt, och inte heller att det dröjt så länge innan den började återutges. Det är en intressant serie och nog så viktig historiskt, men den är inte tillräckligt underhållande att läsa för min del så det här blir både den första och sista delen som jag kommer köpa.

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

There's a new book on comics out, to which I have contributed. The title of the book really says it all: 1001 Comics You Must Read Before You Die: The Ultimate Guide to Comic Books, Graphic Novels, Comic Strips and Manga. This gigantic tome (960 pages!) was edited by friend and fellow comics historian Paul Gravett. Gravett did the impossible job of trying to include all comics cultures of the world, and not just the Anglosaxon ones - which is otherwise sadly often the norm in encyclopedical efforts of this kind (or only French comics, if it were written in France). So far, the book is out in two different editions, one British and one American. As could be expected, the British one is fronted by Judge Dredd and the American one by Captain America. If there is a French edition I suspect it will sport Tintin on the cover... All jokes aside, this is an interesting book, and not only because I was inloved in the making of it... The 1001 comics mentioned come from almost 40 different countries and are presented chronologically, with the oldest one from 1837 (The Adventures of Obadiah Oldbuck by Töpffer) and the newest one from 2011 (Habibi by Craig Thompson). This makes browsing the book feel like a quick guide to the evolution of the comics medium. Gravett took the process of choosing the comics very seriously (see here for a description of the process) and had experts from all over the world help nominate comics for inclusion. My job was, of course, to nominate Swedish comics. This was an interesting but difficult task, as I wanted as broad a selection as possible at the same time as the slots for Swedish comics were limited. And the books also had to have been published in English... In the end, I managed to get seven books included: Adamson’s Adventures by Oscar Jacobsson (1920) Socker-Conny by Joakim Pirinen (1985) Rocky by Martin Kellerman (1999) Miss Remarkable & Her Career by Joanna Rubin Dranger (2001)

För kanske en vecka sedan så sänkte DC priserna på merparten av sina serier i ComiXology-appen på iPhone och iPad, och jag har precis överraskat mig själv med att sträckläsa den första arcen av DC:s nya Animal Man. Varför är det ingen som sagt till mig att Animal Man är en svinbra serie nu för tiden? Inte för att jag ogillat Animal Man tidigare egentligen, jag läste faktiskt alla Animal Man-nummer av Grant Morrison förra året och tyckte de var helt ok, men det är ingen serie som jag direkt fastnade för. Nu är det Jeff Lemire som ärvt författarskapet under DCnU, och även om Lemire är ett namn som ofta poppar här på Shazam så har jag själv ingen relation överhuvudtaget till hans tidigare verk. För min del så är det säkert en fördel, för i och med att jag inte har något annat att jämföra med så kan jag inte säga om nya Animal Man känns som en typisk Lemire-serie eller inte. Det spelar heller ingen som helst roll, för jag tycker som sagt att det här var en riktigt bra serie.

För den som inte känner till Animal Man sedan tidigare så är han en rätt klassisk DC-karaktär som debuterade redan 1965, då Buddy Baker fick sina krafter när han råkade hamna i vägen för ett exploderande rymdskepp. Som Animal Man har Buddy superkraften att kunna låna i stort sett vilken förmåga som helst från djurriket, som till exempel att flyga som en fågel, bli stark som en björn och så vidare, vilket han använde i rollen som trikåklädd brottsbekämpare. Animal Man blev aldrig någon jättehit under de första 20 åren, men i slutet av 80-talet så fick Grant Morrison relauncha Animal Man, vilket ledde till ett helt knippe nummer som idag är smått kultförklarade. Med Morrison vid spakarna så bytte Buddy fokus från rent superhjältande till deltidshjälte och familjefar, där frun Ellen och barnen Cliff och Maxine tog nästan lika mycket plats som Buddy själv. Morrisons Animal Man var bitvis även en smått alternativ meta-titel med mer eller mindre uppenbara referenser till såväl andra titlar som seriemediet i helhet. För den som är nyfiken på Morrisons version av serien så finns samtliga nummer för en hyggligt billig penning på DC:s och ComiXologys iPhone-appar. Hur som helst, nog om gamla Animal Man och vidare till det desto mer aktuella.

Jeff Lemires Animal Man är som sagt en av de 52 titlar som rebootades i och med DC:s omstart som kom att gå under namnet DCnU. Tack vare rebooten så behöver du egentligen inte ha någon koll alls på vad Buddy Baker pysslat med tidigare, så det funkar fint att bara kasta sig rakt in i #1. Buddy lever här precis som tidigare med Ellen, Cliff och Maxine, och har mer eller mindre lagt trikåerna på hyllan till förmån för familjelivet och en potentiell filmkarriär. Han använder dock fortfarande sin förmåga att låna djurförmågor ur det han själv kallar för The Life Web, ger sig då och då ut som Animal Man för att se om han kan stå till tjänst med någon hjälteinsats. Efter att ha löst ett till synes rutinmässigt gisslandrama så börjar det dock plötsligt ske väldigt mystiska saker med Buddy och hans familj, och det dröjer inte länge förrän hela familjen är indragen i en millenielång konflikt mellan krafterna i The Red, The Green (som har en koppling till Swamp Thing) och The Rot. Jag vill inte spoila storyn för någon i onödan här, men kan avslöja att Animal Man med familj hals över huvud kastas in i en skräckfylld resa fylld av blod, tarmar, förruttnelse, monstruösa varelser och abstrakta andeväsen.

Det är mycket jag verkligen gillar med Lemires Animal Man. En av de bästa sakerna är hur Buddys familj från start vävs in i storyn, och att han känns mer som en make och farsa än som en superhjälte. Man får tidigt känslan av att Buddy är ute på djupare vatten än någonsin, och det hela blir inte mycket bättre av att hans superkrafter får en uppenbart negativ effekt på hela hans familj. En annan riktigt stark sida är känslan av spänning och skräck som tidigt sätter in och sedan vägrar släppa taget. Här kompletteras Lemires berättande av Travel Foremans illustrationer, och hans bokstavligen attackerar mina laserbehandlade näthinnor med störande bilder av blödande ögon, förvridna organ, zombifierade husdjur och genuint hemska förruttnelsebestar. Hans annorlunda stil lyckas vara både stiliserad och smutsig på en och samma gång, och Foreman känns överlag som ett väldigt bra val av tecknare för den här serien. Steve Pugh hoppar in och tecknar de sista sidorna i #5, men det tänkte jag inte ens på förrän jag kollade upp det, så det stör verkligen inte.

Sammanfattningsvis så är Animal Man årets än så länge bästa titel för min del. Det är spännande, läskigt, bra tecknat och med bra känsla för alla karaktärer. Läs den.

Tarzan var förutom Fantomen den serietidning jag köpte mest sedan jag lämnat Bamse och i viss mån Kalle Anka & Co. Jag har alltid gillat myten om den vite pojken vars föräldrar dör sedan de blivit skeppsbrutna på en enslig del av Afrikas kust och han själv uppfostras av apor. Min favorittecknare är Russ Manning vars fantastiska teckningar och fantasifulla miljöer var mumma. Förutom Mannings äventyr om Opar minns jag en berättelse i några nummer av Fantomen från 1977 eller 1978 där Fantomen tar sig an den tyska armén i Östafrika sedan de bränt ner hans gods och dödat Jane. Tanken på att få tag på alla nummer för att få den komplett dyker upp då och då. Vad gäller Tarzan på film så är det inte så mycket som har fastnat, Johnny Weissmüller är en legendarisk Tarzan men filmerna jag sett alltför rasistiska. 80-talets stora film, Greystoke- Legenden om Tarzan, med franske karaktärsskådisen Christopher Lambert lämnade inga större avtryck. Ungefär lika lite som tuttversionen med Bo Derek från samma decennium. Edgar Rice Burroughs böcker har jag aldrig läst. Så för mig är Fantomen främst en seriefigur som jag verkligen gillar, trots vissa begränsningar.

Nu har Dynamite gett ut en ”ny” version av Tarzan men eftersom de inte har rättigheterna till namnet så heter den Lord of the Jungle. Arvid Nelson står för manus och Robert Castro tecknar. Jag har knappt läst några av mina gamla Tarzan-nummer de senaste femton åren och det är alltid spännande att återse en barndomshjälte i ny förpackning och se om där finns någon magi/nostalgi. Serien följer den kända ursprungshistorien så gott som på pricken, uppenbarligen har inte Dynamite velat slakta Tarzan-myten som de valde att göra med Fantomen-myten. Nelson lägger dock in lite intressanta aspekter, t.ex. hamnar paret Greystoke i Belgiska Kongo, nuvarande Demokratiska republiken Kongo, och det blir intressant att se om han kommer att blanda in barbariet som pågick i belgiske kung Leopold IIs ”filantropiska” mardröm, några förrymda slavar tyder på det. Han slänger också in några otäcka apliknande varelser med stenknivar och köttätande som intressen. Det finns alltså lite att bygga vidare på utöver den klassiska ursprungshistorien. Castros teckningar påminner lite om den generiska stil som många av Dynamites serier verkar ha men har mer detaljer och är överlag snäppet bättre, dessutom är hans afrikanska djungel riktigt grann. Öppningsscenen är för övrigt en riktigt bra inledning. I förstanumret, som slutar med Fantomen i Kalas (Tarzan apmammas) famn levereras en bra grund för kommande nummer och det kan mycket väl bli så att jag slår till på traden när den dyker upp. Om du blev nyfiken så testa första numret via Comixology, kostar endast 1 $.

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

I måndags rapporterade Anders om rykten att DC Comics är på väg att byta logotyp. Det visade sig att det låg en hel del i dessa rykten för idag byte DC Comics officiellt till den nya loggan. Hur det kommer att se ut på tidningarna framför kan ni se på bilden här till höger.

Personligen tycker jag att detta är ett mindre lyckat drag av DC. Var det verkligen nödvändigt att byta ut den gamla loggan, särskilt då denna bara var sex år gammal, mot denna rätt i min mening rätt intetsägande logotyp? Dessutom känns det som om DC under designprocessen sneglat lite väl mycket på Apples logga.

Hur vidare detta är ett bra eller dåligt beslut av DC Comics lär nog tiden få utvisa men för min del så känns detta mer som fall av ”ändring för ändrings skull” än något annat.

När Evan Dorkin, nu uppburen och framgångsrik indiekreatör, harvade som okänd och betydligt mindre framgångsrik indiekreatör under sent 80/tidigt 90-tal, tog han ut sina frustrationer genom att rita några ensidorsserier om ett paket mjölk och en bit ost som gick komisk bärsärkagång när de konfronterade med (oftast popilärkulturella) fenomen de ogillade – och Milk & Cheese ogillade det mesta. Ingen blev mer förvånad än Dorkin själv när detta katharsistecknande började bli poppis och han fick beställningar på fler och fler Milk & Cheese-serier från diverse småförlag och indiepublikationer. 1991 publicerade Slave Labor Graphics den första Milk & Cheese-tidningen. Det blev inalles sju nummer mellan 1991 och 1997. Efter det har Milk & Cheese dykt upp sporadiskt i Dorkins egen tidning Dork!, diverse Dark Horse-antologier och i en del specialpublikationer – d v s det är precis en sådan serie som verkligen förtjänar en samlingsutgåva, eftersom det är hart när omöjligt att vara Milk & Cheese-komplettist (seriegudarna ska veta att jag försökt!). Sen samlingen Fun With Milk & Cheese från 1994 har det nämligen inte kommit ut någon samling överhuvudtaget, så Dark Horses helt kompletta hårdpärmsutgåva (kom i slutet av 2011) hamnar i min bok i kategorin ”Nödvändiga serieinköp”.

Det är svårt att förklara varför Milk & Cheese är genial seriekonst. Helsida upp och helsida ned (för det mesta är en Milk & Cheese-eskapad en sida lång, som mest går de lös på fyra) med överdrivet Tex Avery-våld mot diverse (då) samtida kulturfenomen – kan det vara nåt? I grunden är Milk & Cheese en serie som bygger på ett enda skämt som upprepas ad infinitum – vilket är ett humoristiskt grepp jag är oerhört förtjust i, det är inte för inte som jag är ett stort Édika-fan. Men det finns flera andra skäl att älska Milk & Cheese. Ett är den smattrande sitcom-dialog som fyller serien – få serier har en lika hög oneliner-per-sida-faktor som Milk & Cheese. Skämten rangerar från tarmvredsinducerande ordvitsar till karga lakonismer, det finns m a o något för alla att gilla. Ett annat är den frenetiska energi som präglar serien: det är lätt att se att det här är en serie som fötts ur frustration och ilska eftersom särskilt ilskan är närvarande på varje sida. Visst är det så att Milk & Cheese ofta agerar läsarens ställföreträdare, som tillåts leva ut kompletta, våldsamma överreaktioner mot fenomen som på sin höjd och om man tänker efter bara är milt irriterande – men handen på hjärtat, har vi inte alla nån gång velat trasha en snobbig vinprovning eller klå upp en lat och dålig ståuppkomiker?

Även om de tidiga serierna i boken är mer än lovligt yxigt tecknade är det ändå lätt att redan från början se varför Milk & Cheese blivit en kulthit: det absurda i att det är just ett paket mjölk och en bit ost som iscensätter våldsorgier kommenteras aldrig i serien och Milk & Cheeses offer är alltid mer förvånade bara över att de får stryk snarare än att de får stryk av två kyldiskvaror. Dorkins talang för att leverera komiska zingers gör serien extremt citatvänlig redan från sida 1 (”We’re on a moron killing spree… and we’re out of ammo!”), men det är helt klart att serien verkligen finner sin form i volymens andra och tredje kapitel (d v s perioden 1991-1992), med hits som Milk & Cheese: America’s Most Wanted, Milk and Cheese in Injustice is King! och Milk & Cheese in Con Job, den senare den första av många serier där laktoskrigarna ger sig på seriefans och andra nördar – det är inte precis någon subtil undertext att Dorkin har ett kluvet förhållande till seriefandom (se inte minst hans verkliga nörddödarserie, The Eltingville Club)

För mig är denna samlingsvolym ett kärt återseende och om du är ett fan av hatisk humor rekommenderar jag verkligen en investering. För om du inte köper boken kan det en dag hända att ett paket mjölk och en bit ost knackar på din dörr och vill ha en förklaring…

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.

Curse of the Wendigo (Le Souffle de Wendigo) är en något otippad utgivning av Dynamite. Först utgiven i Frankrike av Soleil och skapad för det klassiska europeiska albumformatet på 48 sidor. Hade det inte varit för att The Walking Dead-tecknaren Charlie Adlard stått för teckningarna hade de nog inte gett ut det. För manus står fransmannen Mathieu Missoffe. Curse of the Wendigo utspelar sig 1917 under första världskriget. En rad soldater försvinner och det som först tros vara desertingar verkar vara något värre. Därför kommer de tyskar och fransmän som drabbats överens om att skicka iväg några soldater för att ta reda på vad det är som ligger bakom. En indian, Wohati, som är den ende överlevande från sin enhet anmäler sig frivilligt. Ingen är glad över att behöva lita på fienden men de finner snart ett träd som en mängd flådda soldater hänger i och på marken ligger det också mänskliga kvarlevor. Wohati berättar då om att de letar efter en wendigo och att det är på grund av den han anslutit sig till kriget. Han vill utkräva hämnd för det wendigon åsamkat hans stam för över hundra år sedan. Det makabra trädet är inte den sista vidrigheten soldaterna som flyttats från skyttegravarnas dagliga helvete till något ännu värre. Parallellt med soldaternas berättelse följs en svårt skadad man på ett militärsjukhus.

Det är bara att tacka och ta emot att Dynamite ger ut Curse of the Wendigo för den är riktigt bra. Att Adlard kan teckna äckel vet alla som läst The Walking Dead och här visar han även hur skicklig han är på att teckna skräck. Några scener är så obehagliga att de var svåra att släppa, må vara att jag inte är så tålig vad gäller skräck och äckel. Att placera wendigon, som jag tidigare bara stött på i ett tidigt avsnitt av Supernatural, i första världskrigets helvete är en bra idé som ger en makaber inramning till de än makabrare skräckinslagen. Missoffe levererar ett tight manus och ett bevis på hur skickliga fransmännen är på att berätta en historia på med amerikanska mått korta 48 sidor. Trots sidantalet lyckas han ge en känsla för de olika soldaternas karaktärer, framförallt fransmännen. Dessutom tar berättelsen en rad oväntade vändningar. Jag gillar också hur han använt sig av en variant på Unknown Soldier i handlingen. Wendigon, som lever av att äta sina fiender, är ett riktigt vidrigt monster och Missoffe och Adlard gör det mesta av det. Som om inte soldaternas utsatthet var illa nog genom kriget i sig. Släng in lite Ärans väg vibbar också och jag är såld. Curse of the Wendigo lär vara med bland de bästa serier jag läst när året summeras.

So, here we are, building a Swedish comics exhibition in Angoulême, France - to be featured at one of the largest comics festivals in the world. It's been really hard work for quite a long time, but now we're actually on the finishing line. Today has been rather difficult, with many setbacks, but also very rewarding with great team-work. Me and Josefin arrived yesterday and have spent the whole day building and have one by one been joined by the Swedish artist, and everyone has joined in. We have framed originals - quite often actually not breaking the glass, hammered nails straight and crooked into walls, climbed on ridiculously high ladders and adjusted the lighting and so on. And miraculously, as it always does, out of this chaos came a really good exhibition. Tomorrow is the grand opening and we are now ready for the onslaught of our adoring public. More reports to follow.

Röstningen pågår till den 31 januari.

Note: There is a poll embedded within this post, please visit the site to participate in this post's poll.