serier

Dagens gästbloggare har tittat på vår betygsättning, krönikan följer efter en kortare presentation.

Jag heter Mikael Vestman, är 27 år gammal och bor i Uppsala. Mitt stora serieintresse började i ett trångt studentrum tillsammans med Sandman. Snabbt så läste jag igenom alla tio album för att utan paus läsa igenom alla tio album igen. Det var som om jag hade hittat en uråldrig Incaskatt. Varför hade ingen berättat att det här fanns? Samma vecka så hade jag gjort mitt första besök på Seriezonen i Uppsala och handlat de första delarna i Y: The Last Man och Transmetropolitan. Resten är, som de brukar säga, historia.

Efter en tweet av Hög av Serier, som uppmärksammade mig på en krönika om bättre seriegranskning (Den 9:e Bombkratern: Vems kuk måste jag suga för att få till en vettig seriebevakning här i landet, reds anm), så tänkte jag stilla för mig själv. Hur har egentligen Shazams egen seriegranskning sett ut? Finns det något att utläsa av den?

En av den här krönikans poänger är att det sällan görs sågningar eller ges låga poäng i serierecensioner i Sverige, utan att det allt som oftast är ett unisont hyllande och ryggdunkande. Vidare talar krönikan om att serier ges ett väldigt litet utrymme i mainstreammedia, vilket jag kan hålla med om. Detta är dock inte relevant för Shazam, eftersom sidan uteslutande handlar om serier. Jag bestämde mig för att gå igenom hela Shazams arkiv med utgångspunkten; Hur har Shazams betygsättning sett ut från första recension till den senaste?

Allt som allt ser det ut såhär:

2012:

Totalt: 32

Betyg 5: 4

Betyg 4: 20

Betyg 3: 8

2011:

Totalt: 170

Betyg 5: 13

Betyg 4: 83

Betyg 3: 55

Betyg 2: 15

Betyg 1: 4

2010:

Totalt: 278

Betyg 5: 14

Betyg 4: 121

Betyg 3: 106

Betyg 2: 32

Betyg 1: 5

2009:

Totalt: 289

Betyg 6: 1

Betyg 5: 21 Betyg 4: 97

Betyg 3: 104

Betyg 2: 57

Betyg 1: 8

Betyg 0: 1

2008:

Totalt: 26

Betyg 5: 3

Betyg 4: 8

Betyg 3: 10

Betyg 2: 4

Betyg 1: 1

Allt som allt:

Totalt: 795

Betyg 6: 1

Betyg 5: 55

Betyg 4: 329

Betyg 3: 283

Betyg 2: 108

Betyg 1: 18

Betyg 0: 1

Allt som allt har det publicerats 795 recensioner här på Shazam, med undantag för att jag har missat någon enstaka. Jag har inte tagit med recensioner för filmer eller spel, eftersom det inte är en recension av en serie. Det mest produktiva året var 2009 med 289 recensioner, tätt följt av 2010 med 278 recensioner. Det vanligaste betyget är 4, tätt följt av 3.

Nu kanske ni frågar er, vad spelar allt det här för roll?

Först och främst kan det vara intressant att titta på det rent siffermässigt och statistiskt. Hur ser det ut, svart på vitt, med betygen på Shazam? Sen kan man också fråga sig, hur kritiska har redaktionen på Shazam varit i sina recensioner? Nu har jag inte haft tid att läsa varje recension, utan bara gått på sifferbetyget. Men sifferbetyget ska i någon form återspegla innehållet i recensionen, så jag har gått på det.

Det man kan säga är att recensenter på Shazam väljer att fria, hellre än att fälla, i majoriteten av alla recensioner. Om man ska ta det i procent så är 76% av recensionerna antingen positiva eller mycket positiva. Ska man titta på rena sågningar, de som får betyget 1, så är det total 2%. Ska man sammantaget ta de recensioner som är kritiska, alltså betyget 1 eller 2, så är det totalt 15%.

Nu vet jag att recensenterna på Shazam inte får så många recensionsex utan i huvudsak läser det som de själva köper eller kommer över. Men är detta en ursäkt för att bara läsa saker som man gillar? Man kan självfallet inte tvinga någon till att läsa något de inte vill läsa, men borde man inte i rollen som recensent även söka sig till det som ligger utanför ens ”comfort zone” och ta sig an det som man vanligtvis inte skulle söka sig till?

Alla har vi våra specifika intressen och specialområden, som man lätt håller sig inom. Jag gillar till exempel Warren Ellis som författare och mycket av det som han har skrivit. Jag försökte en gång skriva en recension av något som Warren Ellis hade skrivit, vilket resulterade i att det blev en hyllningstext på dryga tusen ord. Det jag menar är att när man gillar något på förhand så blir det väldigt svårt att se på det objektivt och se både det bra och det dåliga. Jag skulle nog våga mig på att säga att det inte finns något verk som är perfekt från första till sista sidan. Det finns alltid svaga punkter eller förbättringsområden som är värda att poängtera och diskutera.

Man behöver inte tolka allt det här som något negativt, man kan tolka det som en skriftlig process där det är fler som recenserar sådant de gillar än sådant som de inte gillar. Inget konstigt med det, med tanke på det jag tidigare skrivit.

Men man kan också tolka det som att redaktionen på Shazam behöver bli mer diversifierad och läsa sådant som inte är favoriter. Att man behöver ta ett vidare grepp på seriejournalistisk och kritisk granskning.

Eller så kanske det är så att det görs för lite skit, helt enkelt.

Tack Mikael. Vad tycker redaktionen och vad tycker ni läsare? Ska vi vässa knivarna eller fortsätta skriva om det vi gillar?

En liten paus i SIS-recensionerna, och istället en fransk albumserie skriven av Fabien Vehlmann, den mycket produktiva mannen bakom bland annat Green Manor, Svart tomtebloss, diverse Spirou-böcker, och annat smått och gott. Albumserien ifråga, The Marquis of Anaon, är tecknad av Matthieu Bonhomme och består av fyra album (hittills): The Isle of Brac, Black Virgin, Providence, och The Beast.

Serien handlar om den franska adelsmannen Jean-Baptiste (åtminstone kallas han för markis) i början av 1700-talet och hans försök att utreda de mystiska och synbarligen övernaturliga händelser han bevittnar. Själv är han tvivlande, men hans försök att se realistiskt på det som hänt uppskattas inte alltid av andra; antingen är man vidskeplig och aggressiv mot icketroende, eller så kittlas man av det oförklarliga och vill inte störas av fakta.

Hittills har jag tyckt att det jag läst av Vehlmann har varit kompetent men inte särskilt upphetsande; trevlig läsning men inte mycket mer. Den här serien lyckas nästan bli någonting mera men den faller ändå på mållinjen. Upplägget är intressant med väl genomtänkta intriger och Vehlmann är noggrann, något som behövs i den här serien som ibland påminner om en något romantiserad CSI: 17XX. Jag uppskattar också att det är stor variation på de fyra albumen, och det är inte alltid skepticismen segrar.

Från The Isle of Brac

Bonhommes teckningar är distinkta både i linjer och färger; det är skönt att se i en tid när alltför många färgläggare väljer alltför blaskiga eller tonade färger (något jag klagat på förut). Det är inte de mest originella illustrationer jag har sett, men de gör det de ska utan krusiduller. I de senare albumen, framförallt det sista, ändras stilen och blir mer varierad och personlig, men samtidigt försvinner en del av tydligheten från tidigare. Men slutresultatet är bättre, mer spännande teckningar.

Från The Beast

Mållinjefallet? Personbeskrivningen, som liksom i de andra Vehlmann-serier jag läst är alltför platt. Alla personer, inklusive huvudpersonen själv, verkar bara finnas med för att driva handlingen framåt. Om någon är ond är det för att det behövs en ond person för intrigens skull; är någon ledsen är det likaså för att driva handlingen framåt (exempelvis genom  att någon annan tycker synd om personen ifråga och därför gör någonting).

Att skildra känslor eller personlighet bara för dess egen skull, för att bygga en mer tredimensionell bild av en människa är någonting som Vehlmann helt hoppar över. Nu är det inte någonting som jag tycker är ett krav för en bra serie (eller en bra bok för den delen; jag är ändock en stor diggare av klassisk science fiction som inte precis utmärker sig för djupare personskildringar), men problemet med serierna om Anaon-markisen är att det är en typ av serier där ett större engagemang hos mig för de personer jag läser om skulle göra serien mycket bättre. Typexempel: Det känns inte så himla spännande hur det ska gå för någon jag inte bryr mig ett vitten om…

I den sista boken, The Beast, kompliceras bilden en smula. Jean-Baptiste känns mer som en riktig människa med vänner och familj, och djupare tvivel om vad som är rätt och fel. Det är också den bok som mest avviker från CSI-modellen, och om det blir fler böcker om markisen kommer det bli intressant att se var de tar vägen.

Allt som allt en bra förströelse för stunden, med vissa anspråk på någonting mer i The Beast. Att som Yvan Delporte kalla Vehlmann för 2000-talets Goscinny är att ta i; produktiv är Vehlmann, men han har allt en bit kvar till kvalitén hos Goscinny

Från Providence: En fejkad pamflett om markisens äventyr

PS. Serien finns mig veterligen bara översatt till engelska som scanlations, och det är därifrån bilderna är hämtade. Som vanligt med scanlations är själva översättningen ibland småslarvig, men gjord med mycket hjärta, typ i pamfletten härovan! DS.

Handling m.m: Anders recenserade första numret av Planet of the Apes av Daryl Gregory och Carlos Magno och gillade det. Själv utnyttjade jag seriekopplingen till ett längre inlägg om Apornas planet-filmerna. Första samlingen, The Long War, var bra och förhoppningarna var därför höga inför den andra samlingen, The Devil’s Pawn som samlar #5-9. I första samlingen, som utspelar sig 1300 år innan överste Taylor kraschlandade på Apornas planet, mördades The Lawgiver och följderna av det mordet ställde relationen mellan de härskande aporna och de förtryckta människorna på sin spets. The Devil’s Pawn tar vid efter de dramtiska händelser som avslutade första samlingen. Voice Alaya och hennes styvsyster Sullivan är fortfarande ledare för aporna respektive människorna. Motståndsrörelsen har fått ny kraft och människan Bako ger sig ut för att finna anförvanter. Samtidigt förbereder aporna en attack på människornas Skin Town för att efter människornas strejk säkerställa arbetskraften till sina fabriker och de kommer inte att sky några medel för att nå sitt mål. Sullivan måste därför hantera både hotet från aporna och hotet från Kale som leder en sekt som består av många av de människor som den senaste generationen fötts stumma. Som om det inte räckte med en serie om apornas planet har BOOM! även lanserat miniserierna Betrayal of the Planet of the Apes vars samling kommer i sommar och Exile on the Planet of the Apes vars samling kommer i vinter.

Det bra: Apornas planet är en av mina absoluta favorit-franschises. Det är därför mycket glädjande att BOOM! skaffat rättigheterna, i värsta fall hade de hamnat hos Dynamite och kastats bort helt. Daryl Gregory som står för manus och Carlos Magno som står för teckningarna gör båda ett suveränt jobb. Gregory skruvar upp dramatiken rejält jämfört med första samlingen som förutom början och slutet innehöll mycket snack. I andra samlingen är det betydligt fler dramatiska händelser och avslöjanden som höjer intensiteten i berättelsen. Flera av bifigurerna får större utrymme och gör det i första delen något träiga persongalleriet intressantare. Hotet mot Skin Town där människorna haft en hyfsad frihet får en ökad dramatik genom att den sista fria människostaten Delphis fall skildras och apornas brutala agerande mot de flyende och deras övriga planer för människorna. Två trovärdiga kvinnliga ledare varav den ena är gravid känns onekligen fräscht och kraftmätningen dem emellan blir intressant att följa. Magnos teckningar är snygga och detaljerade och lyfter verkligen Gregorys berättelse. Jag hoppas att Gregory och Magno fortsätter med Planet of the Apes länge. Det är verkligen upplagt för en rafflande fortsättning.

Det mindre bra: Att det verkar dröja ett halvår till nästa samling. Jag skulle vilja veta med om vad som driver Voice Alaya eftersom hon bryter mot mycket av det som The Lawgiver, tillika hennes styvfar, stod för. Som det är nu saknas det förklaring till hennes brutala agerande, det borde finnas något mer än själva mordet på The Lawgiver.

Sammanfattning: Planet of the Apes- The Devil’s Pawn är en riktigt bra samling och det är glädjande att rättigheterna hamnat hos BOOM! som placerat den i Daryl Gregorys och Carlos Magnos kompetenta händer. Snygga miljöer, spänning och bra karaktärer. Om man vill kan man också läsa in samhällskritik och även se den som en allegori över vissa händelser men den tolkningen hoppar jag för serien är bättre utan att fundera på det. Njut av the fiction!

Mike Mignolas satsning Year of Monsters rullar på och har nu gett upphov till denna stiliga varulvsbild. Innehållet, som jag återkommer till vid ett senare tillfälle, har emellertid mycket lite att göra med lykantropi. Men vem kan ha invändningar mot det när resultatet är så förbålt tjusigt?

Handling: Alena trakasseras av lacrossetjejerna med mobbingledaren Filippa i spetsen på den snobbiga internatskolan hon placerats på. Annorlunda och fattig är ingen bra kombo. Alenas bästa vän, Josefin, uppmanar henne att inte ta mer skit utan stå på sig. Kruxet är att Josefin varit död i över ett år, hon tog livet av sig eftersom Alena inte vågade stå för vad som hänt mellan dem. Josefin verkar å sin sida kapabel att göra vad som helst för Alena. Mitt i allt visar skolans populäraste kille Fabian intresse för Alena. Något som väcker ilska hos både Filippa och Josefin.

Det bra: Kim W Andersson är en av Seriesveriges skickligaste tecknare. Han förmår både skildra känslor och det som är ännu viktigare för en skräckserie som Alena dvs bygga upp stämningen. Snygga bildlösningar och en riktigt bra färgläggning lyfter anrättningen ytterligare rent visuellt. Att vara en skicklig tecknar innebär inte med automatik att man kan få ihop ett bra manus men även det ror Andersson iland. Det är flera gånger svårt att avgöra vad som är inbillning och vad som är verkligt. Eller rättare sagt, det är så i stora delar av albumet vilket för det här albumet bara är bra. Jag var inte beredd på twisten på slutet vilket kanske iofs säger en del om min slutledningsförmåga snarare än Anderssons uppfinningsrikedom.  Karaktärerna är överlag inte klyschiga utan genomarbetade även om bara Alena och Filippa får mer djup. Alena får jag trots det inget riktigt grepp om. Vilket å andra sidan uppenbarligen är ett berättargrepp. Å ett lyckat sådant

Det mindre bra: När jag läser skräck vill jag bli rädd , oroad eller iaf obehaglig till mods. Det blir jag inte av Alena. Det är heller ingen av karaktärerna som väcker mitt intresse och Filippa är lite evil high school-klyschig.

Summasummarum: Anderssons finfina teckningar och osäkerheten om vad som är verklighet och inbillning driver hela tiden Alena framåt. Det är på många sätt ett bra album, jag hade bara önskat att jag blivit lite rädd eller nåt. Passa på och köp Alena om Kim W Andersson signerar på något ställe, han tar sig tid att göra en teckning och dessutom pratar han konstant. Härligt underhållande.

Det har väl blivit hög tid att försöka komma ikapp DC:s Stormwatch, så här kommer ett samlat utlåtande av #4-6, där #6 avrundar Stormwatch:s första arc. Som tidigare så har jag läst den här titeln på iPhone/iPad, vilket jag lär fortsätta göra även framöver. För manus i de här numren ansvarar fortfarande Paul Cornell, och för den som missat mina åsikter om hans föregående nummer så finner ni dem här och här.

Storymässigt så är de här numren mycket mer fokuserade än #1-3 varit, vilket gör att den tidigare spretigheten är som bortblåst. De parallella spåren strålar här samman, och teamet står för första gången mer eller mindre enat mot ett gemensamt hot. Hotet i fråga utgörs till en början av ett av de större och mest bisarra monster jag sett på länge (vilket såklart enbart är positivt), och svänger sedan kraftigt över till ett par interna konflikter som påverkar Stormwatch från grunden. I korthet så är tempot kvickt och kasten snabba, och det känns som att Cornell haft kul med storyn i de här numren. Jag gillar även det faktum att det än så länge inte finns någon egentlig superskurk i den här titeln, utan att teamet primärt fått handskas med betydligt mer abstrakta problem mixat med diverse interna schismer.

Karaktärsutvecklingen är även den mycket starkare i de här numren, och mot slutet av #6 så tycker jag att man fått mycket bättre koll på Stormwatch, både som team och individerna i det. Det är egentligen bara Martian Manhunter som fortfarande har en rätt otydlig och rätt träig roll, vilket jag gnällt över även i tidigare nummer. Bortsett från honom så tycker jag att alla karaktärer växt genom de här tre numren. Cornells flirtande med Warren Ellis version av Stormwatch och Authority fortsätter även i de här numren, men det känns som att han så sakteliga hittat en egen ton i berättandet också. Dialogerna når egentligen aldrig Ellis höjder (när han är som bäst), men de är rappa och överlag rätt kul.

Miguel Sepulveda tycker jag har hittat hem mer och mer för varje nummer, med massiva actionscener och extremt mycket detaljer – inte sällan som ett direkt resultat av nämnda actionscener. Jag kan dock tycka att hans karaktärer i de mer stilsamma panelerna kan ha en något udda fysik. Svårt att säga mer exakt vad som inte stämmer, men jag tror det har med proportionerna att göra, vilket gör att karaktärerna ibland ser ut som modellfigurer. Överlag så är Stormwatch dock en riktigt snygg serie, med en hel del riktigt spektakulära scener.

Samlingen Stormwatch: Darkside beståendes av nummer 1-6 släpps i samlad form den 23 maj, och de som gillar Paul Cornell, Warren Ellis tidigare Wildstorm-titlar eller helt enkelt bara diggar storskalig scifi/superhjälteaction med mörka undertoner bör helt klart införskaffa den.

Efter mer än ett års segande och betänkande har Alan Moore och Melinda Gebbie äntligen tecknat avtal med Epix om en svensk utgivning av deras skandalomspunna – och vid det här laget närmast legendariska – serieroman LOST GIRLS.

Kolla Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Lost_Girls och Neil Gaimans fina recension http://journal.neilgaiman.com/2006/06/lost-girls-redux.html

Men hur hyllad boken än är, så riskerar flickorna att bli förföljda som brottslingar och att bli deporterade och portförbjudna i vårt land.

Hur och varför, det kanske avgörs imorgon när Högsta domstolen avkunnar den slutgiltiga domen i det segslitna målet mot ”manga-barnporren”.

För flickorna – eller snarare damerna: Alice (Alice i Underlandet), Wendy (Peter Pan) och Dorothy (Trollkarlen från Oz) – berättar sina sexuella barndomsupplevelser för varandra när de råkas på ett överklasshotell strax innan första världskrigets utbrott, samtidigt som de med stigande förtjusning ägnar sig åt varandra. Och det de inte har upplevt själva eller fantiserat om då eller håller på med just nu, det läser de om i porrberättelserna som finns på hotellrummen istället för bibeln. Och det här gäller inte bara några futtiga 30-tals bilder av manga-amatörtecknare, utan en hel serieroman på 300 sidor, med mycket vackra och mycket tydliga bilder av f.d. undergroundartisten Melinda Gebbie: gamla Poxläsare kanske minns henne – hennes serier var snuskiga redan då.

Barnförbjudet – och i vissa fall totalförbjudet ¬– är bara förnamnet.

Censurprocesser förr och nu Det saknar inte en viss ironi att avtalet med makarna Moore och Gebbie blev klart bara några dagar innan Högsta domstolen tar upp målet med den så kallade manga-barnporren. Med tanke på att en svensk domstol fastlagit redan 1990 i målet mot serietidningen Pox att serier är konst, och alltså inte får censureras, borde ju åtalet mot manga-barnporren egentligen inte ens ha kunnat väckas: för manga är serier, och serier är konst enligt domen i målet mot POX (som gällde sexuellt våldsskildring). Och konsten är undantagen från censur.

Och eftersom vi inte längre har en officiell instans i Sverige som skulle kunna drista sig till att utdöma en målning, en bok, en film eller en serie som ”icke konst”, behövs det igen Einstein för att förstå att manga (hur illa man än må tycka om det som avbildas) är konst, och därmed undantagen från censur.

Men det var då det.

Och nu är det flera moralpaniker och terroristpaniker senare, och det har växt fram ett oroande stort och fortfarande växande stöd för övervakning och förbud. Inte bara hos staten och dess ’tjänare’ – där sådant ju närmast ingår i yrkesrollen – utan även hos både de som ska sätta emot statens kontrolliver och hos de som drabbas av denna iver. Och senaste inkörsporten till övervaknings- och förbudssamhället – och till censur och självcensur – är just två företeelser som nära nog vi alla är rädda för och känner avsky inför: terrorism och sexuella övergrepp mot barn.

Spetsa med religiös/”etnisk” profilering respektive med en omdefinition av ”barn” till ”människor från 0 – 18 år”, och snart har vi den perfekta stormen där allt fler ropar efter den ökände ”starke mannen” som ska skydda oss från alla dessa horder av terroristmuslimer som bara hatarhatarhatar oss-som-inte-gjort-dom-nånting och från alla dessa pedofiler som finns överallt och som kommer att kasta sig över alla våra barn om inte vi-gör-något-NU.

Och många hukar sig för den perfekta stormen och idkar självcensur. Man vill ju överleva till bättre tider som kanske ska randas igen. Och dessutom – man är ju ingen terrorist eller pedofil heller. Eller? Eller?!!

Några debattörer och tidningar sade visserligen ifrån och tyckte att domen mot mangabilderna var befängt och fel – men INGEN, inte en enda tidning, varken på pappret eller på nätet, vågade publicera något av de bilder som de så stora i orden ansett att de inte borde förbjudas. Inte ens någon av de mest harmlösa bilderna.

Utan först när hovrätten hade frikänt några bilder som tingsrätten hade dömt som barnporr – först då vågade tidningar och debattörer visa dessa – för nu var de ju inte längre barnporr och förbjudna. Och vid det här laget har vi väl alla sett oss övermätta på de två töser som suger på samma banan.

Det är vad man nu förtiden i Sverige kallar för ”att stå upp för tryckfriheten och det fria ordet” – man hukar sig och följer lagen som man ”givetvis” anser vara fel.

Annars var det 1989, när Folkaktionen mot pornografi anmälde mig för att publicera ”våldsporr” i avantgarde-serietidningen POX. Då var det betydligt mera råg i ryggen på Sveriges opinionsbildare och medier. De ansåg visserligen överlag att dessa serier var motbjudande skräp som ingen anständig människa borde befatta sig med. Men de ansåg då som nu att ritade bilder inte borde förbjudas eller censureras. Och åtminstone somliga stod för sina ord och visade exemplen på de åtalade bilderna.

Tankar är fria – eller? Det finns en tysk frihetssång från den misslyckade borgerliga revolutionen 1848: Die Gedanken sind frei (Tankarna är fria). Sången blev världskänd i Pete Seegers version, och Roland von Malmborg gjorde en svensk version som spelades rätt flitigt på 1960- och 70-talets musikfester och solidaritetsmöten:

Tankar är fria, vem kan dem förbjuda. Ja tankar är fria, vem kan dem påbjuda. Ingen mänska kan dem tvinga när de vill sig bevinga! Så är och ska förbli: Ja tanken är fri!

Visst låter det vackert? Men den sången ingick aldrig in i min gitarr-repertoar, i motsats till många av Seegers andra låter. Jag tyckte nämligen rejält illa om den. Inte för att jag skulle ha haft något mot tankarnas frihet, tvärtom. Utan för att jag kände till andra versen av denna ”frihets”sång, versen som både Seeger och Malmborg låtit bli att översätta. De visste nog varför:

Jag tänker det jag vill och vad som bereder mig lycka, fast jag gör det i smyg och så som det passar sig.

Och det, tycker jag, beskriver nog hur man i dagens Sverige hanterar inkräktandet på tankefriheten. Man käftar emot lite lagom – man vill ju inte riskera att bli misstänkt för att stödja barnporr, inte ens om den bara är tecknat. För det VET vi ju ALLA – steget är lätt från tecknat barnporr till barnporr och med verkliga barn och sexuella övergrepp mot verkliga barn. Bäst att nöja sig med att bara markera. Då kan man skylta med att ha försvarat det fria ordet, men slipper obehagliga efterräkningar.

Hukande möss Våra stora opinionsbildare hukar sig under en lag som de själva anser är orätt, och de som sysslar med seriekonst idkar förebyggande självcensur.

Det finns ett ord på tyska som väl beskriver denna inställning: ”duckmäuserisch” – att huka sig som en liten rädd mus. Och visst är många debattörer hukmus (Duckmäuser) när det kommer till heta ämnen – inte för att de håller med, det gör de nämligen ofta inte. Utan för att de är mera mån om sitt skinn och sin oförvitlighet än vad som borde vara förenligt med deras roll som journalister, debattörer, intellektuella, eller konstskapare.

En känd tecknare berättade för mig att han efter första domen mot ”manga-barnporren” genast gick och brände upp sin samling av japansk mangaporr. Samlingen innehöll visserligen ingen barnporr, men, menade han: better safe than sorry. Man vet aldrig vad de kan tolka till det. Tecknaren berättade också att många av hans kollegor hade gjort likadant och slängt ”tveksamma” mangaböcker. Några månader senare efterlyste en svensk mangatecknare i ett tv-intervju bättre riktlinjer i lagen, så att hon skulle få veta vad hon fick teckna.

En översättare, och välkänd kolumnist och tv-personlighet skrev för några månader sedan på sin blogg att hon var både fascinerad av och förtjust i Lost Girls, trots att boken innehöll barnpornografi. Och hon önskade att hon kunde berätta hur Moore och Gebbie hade gestaltat detta tema, men det gick inte för att gestalta dessa teman var olagligt i Sverige. Hon hoppades därför att HD skulle ta fallet med manga-barnporren. För det skulle kunna klargöra hennes juridiska situation. Hon efterlyste med andra ord att HD skulle bestämma vad hon fick läsa och inte läsa. Oberoende av vad hon själv ansåg om boken. Det tycker jag är en märklig inställning för en professionell kulturarbetare.

Jag skrev och frågade om hon ville översätta boken som hon var så fascinerad av åt Epix. Hon svarade inte ens.

Mig veterligt vågade ingen seriehandlare längre att importera Lost Girls efter domen, hur stor och banbrytande än denna serieroman anses vara, och hur stor megastjärna än Alan Moore är.

Och givetvis vågade inget svenskt förlag sig på den boken heller. Det är ju en väldigt dyr bok att göra, och den borde egentligen platsa mycket bättre på ett större förlag med dtörre resurser, bättre marknadsföring och bättre förankring hos tidningarnas kultursidor. Epix serier har ju alltsedan POX-målet knappt fått några recensioner längre i de stora tidningarna.

Just i det rådande censurklimatet hade det varit bra om ett större förlag som har skrivit yttrandefrihet på sina fanor hade gett ut den boken, om inte annat så för att sätta ett tydligt tecken för konstens frihet. Ordfront/Galago hade legat nära – de har goda resurser, ger ut bra serier, och har bra förankring i media och ett oförvitligt rykte bland kulturskribenter. Också Bonniers brukar då och då högtydligt förkunna att man värnar det fria ordet. Visserligen oftast i samband med att Bonniers kapat ännu en bit av medie- och kulturmarkanden åt sig. Men ändå. Man värnar. Och Bonniers har inte bara massiva resurser för att ge ut och marknadsföra en så dyr bok som Lost Girls. Bonniers äger dessutom många av de media som recenserar böcker, och har ett fast grepp kring bokdistributionen.

Men icke. Det skulle ju kunna bli efterräkningar och skandal. Visserligen har Lost Girls ett ganska grundmurat konstrykte om sig, men vem vet hur länge man i Sverige fortfarande undantar konst från censur?

Mer om detta en annan gång.

Imorgon ska jag sitta i HD och lyssna på hur de lärda och de rättänkande dividerar om vilka böcker jag ska få läsa och vilka bilder jag ska få titta på. Eller få förlägga utan att riskera böter och fängelse.

Jag har alldeles för mycket kvar att både läsa och skriva om serier jag köpte på SIS men skam den som ger sig

Jag har skrivit om Li Österberg förut; mestadels om hennes egna fanzine Agnosis som brukar komma ut med ett nummer per år, lagom till SPX/SIS. Det kom ett nummer i år också, men framförallt kom det en ny bok med en längre historia: Nekyia, utgiven av Optimal Press.

Familjegnabb

För den som köper Agnosis är det ingen överraskning att den grekiska gudavärlden är någonting som intresserar Österberg eftersom det har varit en del serier på det temat redan. Nekyia fortsätter på den inslagna vägen med ett klassiskt tema: En resa ner i Hades underjordiska rike.

Men sen är det slut med likheterna mellan Nekyia och klassikerna. Istället för ett tragiskt kärleksdrama eller dito vill de två människorna som tagit sig ned till Hades bara ställa några filosofiska frågor till guden, men han är rätt asocial av sig (och har dessutom huvudvärk) och bryr sig helt enkelt inte om dem. Hans brorson Hermes är däremot mer energisk, närmast en trickster, och betydligt mer intresserad. Förutom att försöka få Hades att engagera sig vill han också ha med sig denne på en familjefest på Olympen, och det är inte heller det lättaste.

Jag måste nog säga att även om jag tyckte mycket bra om Österbergs Det är inte så här det ska vara och diverse kortare serier i Agnosis så känns det ändå som om det är först nu hon hittat helt rätt. Det här är en alldeles egen typ av serier: Lugna, sakliga, filosofiska utan att bli överdrivet högtravande, och placerade i en intressant miljö. Plus likaledes intressanta personporträtt, oavsett om det handlar om gudar, människor eller de redan döda.

Det kanske låter träigt när jag beskriver det, med en serie som tar det lugnt och stadigt arbetar sig fram, men det är inte det minsta tråkigt att läsa. På sitt eget sätt är det här kanske den mest udda serien av alla jag såg på SIS i år;det är bara det att eftersom framförandet är så odramatiskt är det lätt att missa det.

Jag måste skriva några ord om Agnosis 11 för den innehåller också serier i samma miljö: En kortare avslutad historia om Hermes besök hos en vanlig familj, och dessutom den första delen av en längre berättelse om Pallas Athena. Hermes-serien är en charmig sak som mixar mytologi, arkeologi och kärlek, medan Athena-serien är väldigt lovande; som det ser ut hittills det bästa jag sett från Österberg (inklusive Nekyia). Det som gör den så bra är att den förutom det jag redan nämnt apropå Nekyia också har en något mer experimentell berättarstil och en tydligare huvudperson (Nekyia är mer av en ensemble-serie, och eftersom den är rätt kort hinner inte alla karaktärerna utvecklas lika mycket).

Sen gillar jag verkligen de robusta teckningarna, och hur väl Österberg fångar kroppsspråket ibland som i bilden här bredvid på Athena själv där hon står i all sin prakt efter ett hårt dagsverke.

Jag är rädd för att Österbergs serier kanske är alltför svårklassificerade för att sälja bra, så ta och köp Nekyia (och Agnosis med för den delen) både för att det är en bra serie och för att se till att serierna fortsätter komma ut.

Idag är det exakt 100 år sedan August Strindberg gick ur tiden. Det är också dagen då Per Demervall och Ola Skogängs nya seriealbum Döda rummet släpps, ett album där Strindberg i allra högsta grad spelar en central roll. Om ni var på Stockholms seriefestival härom veckan kanske ni redan då lyckades komma över ett ex av detta album, som jag själv gjorde, då det var smygpremiär på albumet.

Döda rummet är Per Demervall och Ola Skogängs första samarbete ihop och albumets historia kretsar kring journalisten Arvid Falk som tampas emot det kriminella Strindbergsällskapet (lett av bossen Don Bernadotti) i ett minst sagt annorlunda, men ändå igenkännbart, Stockholm. Luftskepp flyger över Stockholm, första världskriget håller fortfarande på och Sverige har blivit indraget och Gamla stan har blivit sönderbombad. Min personliga favorit i detta annorlunda Stockholm är att shoppinggallerian NK nu blivit ett mentalsjukhus. I skuggorna skymtas den mystiska väktaren och ryktena om att Strindberg själv inte alls är död utan nedfryst i en järnlunga i väntan på att återuppväckas 100 år från sin ”dödsdag”.

Döda rummet är en riktigt bra historia och det märks tydligt att Per Demervall och Ola Skogäng har haft kul under tiden de skapat albumet, inte minst märks det på alla snygga detaljer och roliga referenser som de kryddat albumet med. Dessutom lyckas de väldigt bra med att knyta sin historia till Strindberg och slutet bjuder på en intressant twist och samtidigt en snygg och smart referens till ett av Strindbergs mer kända dramer.

Det är också kul att se att Döda rummet är så snyggt tecknat. Exempelvis uppslaget där Arvid Falk blickar ut över Slussen och Gamla stan från sin lägenhet är något av det snyggaste jag har sett i en svensk serie någonsin. Herrarna Demervall och Skogäng har gjort ett fantastiskt jobb och det är svårt, för att inte säga snudd på omöjligt att se vem som har gjort vad i albumet.

Döda rummet ger i alla fall mig mersmak på fler gemensamma projekt från dessa två herrar. Men vi får väl se hur det blir med den saken. Tills dess så kan jag bara konstatera att Döda rummet är riktigt bra och rekommenderas varmt!

Den filippinska serietecknaren Tony DeZuñiga har avlidit.

Tony C. DeZuñiga föddes 8:e November 1932 i Manila. Han började sin serietecknarkarriär som textare för tidningen Liwayway, ett veckomagasin som innehöll serier av bl.a. Alfredo Alcala och Nestor Redondo, som hjälpte till att fostra Tonys talanger. Tony flyttade till New York i slutet av 60-talet och började teckna serier för Joe Orlando, en av redaktörerna på DC Comics. Orlandos tidningar var en mustig blandning av främst skräck- och västernserier (t.ex. House of Mystery och Weird Western Tales), vilket passade Tonys tecknarstil utmärkt. Tony blev därmed en av de första av de filippinernas serietecknare som arbetade för amerikanska serieförlag från tidigt 70-tal och framåt. Han hjälpte även DC och Marvel att hitta andra filippinska talanger som bl.a. Alfredo Alcala, Alex Niño, Nestor Redondo och Gerry Talaoc.

Tony DeZuñiga är kanske mest känd som en av skaparna av DC-figurerna Jonah Hex (med författaren John Albano) och Black Orchid (med Sheldon Mayer) men han tecknade mängder av serier för både DC och Marvel; en lång och imponerande meritlista som inkluderar bl.a. Arak: Son of Thunder, X-Men, Conan the Barbarian, Kull the Conqueror, Thor, Iron Man, Punisher, Dracula Lives, Doctor Strange, Batman och Shanna the She-Devil. Tony flyttade hem till Filippinerna 1977 och arbetade i sina senare år bl.a. med konceptdesign för Segas tv-spel och illustrationer för TSR:s Dungeons & Dragons-böcker. Han vann 1997 års Sega Presidents Award for Excellence. Då och då återvände han till seriebranschen, t.ex. tecknade han så sent som för två år sen Jonah Hex-boken Jonah Hex: No Way Back (efter manus av Justin Gray & Jimmy Palmiotti). Denna släpptes samtidigt som långfilmen Jonah Hex (med Josh Brolin i huvudrollen).

I april 2012 drabbades Tony av en allvarlig stroke. Han överlevde men komplikationer uppstod. Natten till fredagen den 11:e Maj 2012 avled Tony på ett sjukhus i Las Piñas. Tony DeZuñiga blev 79 år.

Pahinga sa kapayapaan (vila i frid) Tony DeZuñiga.

Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…

Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet

Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.

Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.

Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.

Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.

Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.

Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.

Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här

Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!

Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst

Dags för SIS-fanzinen! De blev inte så många, men jag tänkte ta dem i två omgångar ändå; det blir mer hanterligt så tycker jag. Sen är det här alltså fanzine som jag köpte på årets SIS och som därför är nya för mig; jag vet att åtminstone Oh Yeah kom ut för några år sedan. Here goes nothing:

Vid isens kant av Robert Pettersson: Egentligen är det här inte ett fanzine eftersom det är ett av häftena i Kolik & Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter där t ex Frida Ulvegrens Tack och förlåt och Jan Bieleckis Några feta också ingår, men tidningen passar ända bra in här, även om det är en en smula mer påkostad utgåva än de andra

Vik är en berättelse om tre vänner som ska ut och fiska på en isbelagd sjö; en på ytan enkel sak som snart visar sig vara ack så problematisk när Louise inser att hon tycker det är etiskt fel att fiska. Kort sagt, ett litet moraldrama i vintertid.

Precis som de andra novelletterna jag läst är det här en elegant utformad tidning; det är ett bra format för att presentera serieskapare som ännu inte slagit igenom hos den stora massan. Robert Petterssons teckningar med grova/breda streck gör att historien får en handfast och realistisk ton, och jag gillar också den personliga färgläggningsstilen; kanske inte ett sätt att hantera färger jag alltid skulle vilja se eftersom jag tror att jag skulle tröttna på det i längden, men i det här blygsamma omfånget uppskattade jag det. Manuset är dock svagare: Lousie blir lite för gnällig och inkonsekvent vilket gör att åtminstone jag känner att det moraliska dilemmat tappar kraft. Men å andra sidan vet jag faktiskt inte om idén är att debattera etiken i att döda djur för att äta dem (det funkar inte så bra av nämnda skäl) eller att visa upp en människa som inte är i balans med sig själv och världen omkring henne (det funkar i så fall bättre).

Astrobebis av Hanna K (Nyström, men hon verkar stryka efternamnet i sitt artistnamn): Ett typiskt fanzine, i anspråkslöst A6-format, som precis som utlovat handlar om en liten intergalaktisk bebis. En astronaut störtar på en okänd planet, träffar en inföding, blir kär, och presto, en bebis!

Är det amatörmässigt tecknat? Japp. Osofistikerad handling? Japp igen. Talangfullt? Jajamensan!

Det är sånt här som gör det så roligt att köpa fanzine: Man vet aldrig vad man får, och om man har tur så blir det någonting man gillar. Som Astrobebis. Det är som svagt lite svajigt framfört men serien har mycket hjärta, och den har det där lilla extra som gör att jag så gärna har överseende med bristerna. Häftets lilla format passar perfekt till de bitvis mycket söta teckningarna; i större format tror jag att mycket av charmen riskerat att förloras. Ett alldeles utmärkt fanzine alltså, precis som det ska vara

Oh Yeah av Jenny ”McPenny” Axelsson: Liksom Astrobebis ett typiskt fanzine, den här gången i A5-format och med en handfull kortare serier. Jämfört med Hanna K tecknar Jenny Axelsson i en mer realistisk stil och då är det lätt hänt att brister i teckningarna blir mer uppenbara, och så är det nog här. Omslaget är utmärkt, men jag måste nog säga att jag efter att ha läst de första serierna tyckte att resultatet var sådär: Absolut inte oävet, men lite väl stelt framfört.

Men den avslutande Mixtape var däremot riktigt bra: Bara en stark lyckokänsla skildrad på 8 sidor, rakt på sak utan någon komplicerande handling, och med teckningar som har en lösare och ledigare stil som jag tycker passar bättre än den i de tidigare serierna. Så ett fanzine som avslutar med flaggan i topp

Det var allt för idag: Tre stycken tidningar som alla hade sina poänger, utan tvekan. Jag återkommer snart med de återstående fyra (tror jag det var) svenska fanzinen jag köpte.

Omslag av Alex Ross (eftersom det är Dynamite Entertainment är det här bara ett av flera omslag)

En kort-kort recension som inte har att göra med SIS 2012; jag ville klämma in den medan tidningen ifråga fortfarande är ny

Jag gillar Garth Ennis. Jag tycker att Helfer & Bakers serieversion av The Shadow är en av de allra bästa serierna som gjorts. Så en ny version av den ultra-våldsamma karaktären skriven av Ennis borde ha goda chanser att tilltala mig. Men det är å andra sidan en tidning utgiven av Dynamite Entertainment som är ansvariga för mycket licenserat skräp, som den usla Fantomen-tidningen…

Först och främst ska jag erkänna att det aldrig går att helt avfärda en serie efter att ha läst ett ynkans nummer (och i sann Dynamite Entertainment-anda ett tunt sådant, med bara 19 sidor serier). Men berättelsen glömde jag så fort jag lagt ifrån mig tidningen, någonting mycket ovanligt vad gäller Ennis som  även i sina sämre stunder brukar ha en förmåga att skriva karaktärer som fastnar, och det som riktigt sänker serien är Aaron Campbells undermåliga teckningar.

(Klicka för större bild)

Det kanske viktigaste med The Shadow som karaktär är hans personlighet: Who knows what evil lurks in the hearts of men? The Shadow knows! Med åtföljande maniskt skratt. Hans övriga personlighet har varierat vilt mellan inkarnationerna, men att han ska ha en skrämmande utstrålning är fundamentalt. Campbells teckningar saknar dock all antydan till sådant; om man kan säga det om en tecknad människa så saknar Campbells hjälte helt karisma, och det ser närmast ut som en halvdassig skådis har blivit anlitad att spela huvudrollen.

Jag utlovade en kort-kort recension så jag ska inte säga mer nu (bara ett nummer ute, som sagt, så serien kan bli bättre med tiden), men det här var ungefär så dåligt jag kunnat frukta, med en Ennis ur form tillsammans med en tecknare utan personlighet och förmåga. Blä. Ta istället och lyssna på The Coasters underbara gamla låt:

”…och det kom en dag, en dag olika alla andra, då Jordens mäktigaste hjältar fann sig enade mot ett gemensamt hot. På den dagen föddes The Avengers – för att bekämpa de fiender som ingen ensam superhjälte kunde motstå.” Detta var länge ingressen som introducerade serien The Avengers, som nu alltså blivit storskalig film.

Först, en bekännelse: jag skriver den här recensionen i egenskap av en stor Avengers-fanboy. Avengers har alltid varit en av mina favoriter bland Marvelserierna så det är svårt att vara opartisk. Min inre nioåring är lycklig över att den här filmen överhuvudtaget finns; att den dessutom är så oerhört välgjord är bara en stor fet bonus. Filmens intrig, utan att avslöja för mycket, handlar om att det finns ett objekt kallat Tesseract, som den onde guden Loki vill använda för att erövra världen. Superagenten Nick Fury samlar därför en brokig skara superhjältar för att stoppa honom. Problemet är att dessa hjältar, dessa Avengers, har tämligen svårt att komma överens. Kan de enas innan det är för sent?

The Avengers är alltså kulminationen av flera års planering från Marvels sida – Iron Man 1 & 2, Incredible Hulk, Thor och Captain America: The First Avenger har lanserats med den långsiktiga tanken att det skulle till slut bindas samman i en Avengers-film. Ett massivt filmprojekt på en skala som ingen vågat drömma om tidigare. Trots det så är Avengers en förvånansvärt välbalanserad film. Vi har sex superhjältar från vitt skilda miljöer, tre hemliga agenter och en skurk med tillhörande armé från yttre rymden. Med så många kockar i köket hade det lätt kunnat bli en soppa av alltihop, men regissören Joss Whedon vet precis hur han ska låta var och en glänsa. Varje karaktär får minst en scen där det tydligt demonstreras varför vi som publik ska älska just honom/henne, samtidigt är det ingen av dem som blir tvungen att bära hela filmen på sina axlar.

Iron Man (Robert Downey Jr.) är lika älskvärt excentrisk som tidigare, men visar upp en ny sida av Tony Stark när han helt plötsligt möter ett helt gäng som kan matcha honom både i kraft och ego. Dessutom har Robert Downey Jr. ett utmärkt sinne för komisk timing och levererar många av de bästa replikerna. Captain America (Chris Evans) känns som en gammaldags, redbar karl från seklets mitt och är därför underhållande i rollen som en fisk på torra land. Självklart är han också imponerande som supersoldat och taktiskt geni. Men jag måste hålla med min Shazam-kollega Jonas, hjälmen ser dum ut. Hulk (Mark Ruffalo) är en fullträff. Hulk på film har nog aldrig varit mer trogen serieversionen. Det är naturligtvis svårt att hitta en Hollywood-stjärna som kan spela nervös och hämmad som Bruce Banner (dvs. Hulkens raka motsats) men som samtidigt är trovärdig som människomonstret Hulk. Det kan Mark Ruffalo. Thor (Chris Hemsworth) ger historien lite av en Shakespeare-lik tyngd. Han känner att det är han som borde ta hand om Loki, och att de andra Avengers inkräktar på en familjeangelägenhet. ”Ingen spöar min lillebror utom jag” och allt det där. Black Widow (Scarlett Johansson) kändes, åtminstone för mig, inte helt klockren när vi såg henne i Iron Man 2. Här ändras det kapitalt, då Joss Whedon som vanligt är utmärkt på att skriva starka kvinnoroller. Black Widow ges ett nytt karaktärsdjup och kan dessutom slåss minst lika bra som männen. Hawkeye (Jeremy Renner) ges tyvärr inte lika mycket utrymme som de andra karaktärerna; han spelas som en typisk ”arg ung man,” vilket är synd eftersom Jeremy Renner kändes klippt och skuren för den här rollen efter hans insats i The Hurt Locker. Däremot är det skoj att se hans talanger som världens bäste bågskytt. Loki (Tom Hiddleston) är en medryckande skurk, både obehaglig och charmig på samma gång. Han är en maktgalen psykopatisk gud som inte bryr sig om vem han dödar för att nå sina mål, men samtidigt får man sympati för en trasig man som vill hävda sig inför sin alltför perfekta adoptivfamilj. Agent Coulson (Clark Gregg), denne ytterst artige S.H.I.E.L.D.-agent, gör vad en typisk biroll ska göra, nämligen lyfta fram och definiera huvudrollerna. Agent Hill (Cobie Smulders), Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) och Erik Selvig (Stellan Skarsgård) har mindre roller i historien men är övertygande och underhållande när de dyker upp – särskilt när Pepper Potts får munhuggas med Tony Stark. Nick Fury (Samuel L. Jackson) har en större roll än i de tidigare Marvel-filmerna, och är en sorts korsning mellan James Bond och John Shaft. En hemlig agent som dessutom är en bad mother(shut your mouth!).

Regissören och tillika författaren Joss Whedon är känd som skaparen av TV-serier som bl.a. Buffy the Vampire Slayer och Firefly. Dessutom har han skrivit manus för Marvelserierna Astonishing X-Men och Runaways så det är tydligt att han är ett fan. Zak Penn är krediterad som medförfattare, men med en meritlista som inkluderar de inte helt lyckade Elektra och X-Men: The Last Stand tror jag vi kan utgå från att det är huvudsakligen Joss Whedon vi bör tacka för The Avengers. Det måste sägas att det är ett mycket bra manus. Alla figurer har en egen distinkt ”röst” samtidigt som dialogen hela tiden sprakar med roliga one-liners. Varenda slagsmålscen känns motiverad och välkoordinerad, från de små kampsportsstriderna till vad som närmast kan kallas en krigsscen i slutfighten. Även fotot briljerar, såsom det borde göra med Oscarnominerade Seamus McGarvey vid kameran. I slutstriden ser vi t.ex. en lång kameraåkning när kameran likt en stafettpinne följer alla Avengers, en efter en, runt ett härjat New York. Hela filmen är fotograferad med intressanta vinklar och genomtänkta bildkompositioner med ett djup som borgar för en bra 3D-upplevelse i biosalongen. Även scenografin håller mycket hög klass och realiserar t.ex. S.H.I.E.L.D.s högkvarter på ett sätt som verkar hämtat ur en gammal Jim Steranko-serie. Slutsumman är att detta är en magnifik bioupplevelse som höjer ribban för vad superhjältar på film kan vara.

Nåväl, låt mig försöka vara objektiv. Vad kan vi då skriva i minuskolumnen? Ja, Captain Americas hjälm ser som sagt ganska fånig ut. Faktum är att hela hans uniform skulle kunna vara mycket bättre. De vita strecken på axlarna distraherar och det är överdrivet många sömmar; det liknar ett lapptäcke. Bruce Banner har en replik sent i filmen som motsäger all logik (men den kan jag inte diskutera ingående utan att droppa spoilers). Den lilla bonusscenen som göms i eftertexterna är troligtvis obegriplig för den breda massan – den är ren och skär fanservice, vilket iofs kan vara bra om man är ett fan. Själv blev jag tvungen att förklara relevansen av (…) för mitt biosällskap. Sådana småsaker är dock inget som kommer hindra mig från ge The Avengers högsta betyg.

Egentligen borde jag läsa alla serier jag köpte på SIS (Stockholms internationella serieffestival) 2012 innan jag skriver om dem, för att kunna gruppera dem på lämpligt sätt, men då skulle jag å andra sidan inte kunna skriva någonting här förrän om en vecka, ungefär. Ergo, det får bli inlägg allteftersom, kluriga & eleganta grupperingar be damned!

Och efter det introt ska jag nu skriva om en serie jag faktiskt inte köpte på SIS utan veckan före, men eftersom förlaget bakom serien ifråga, Nobrow Press, fanns representerat på SIS och dessutom hade serien som ett av sina dragplåster passar den bra här tycker jag!

Från Hildafolk

Hildafolk & Hilda and the Midnight Giant av Luke Pearson är två underbara serier om flickan Hilda som bor tillsammans med sin mor någonstans som mest påminner om den norska fjällvärlden (Pearson själv preciserar det inte närmare än Skandinavien, men för mig känns det som Norge, tveklöst). I det första häftet, Hildafolk, saknas egentlig handling medan vi får följa Hilda på hennes strövtåg där hon stöter på troll och andra konstiga knytt. Det är en alldeles charmant berättelse; det är länge sedan jag instinktivt gillade en serie så mycket som den här. Varelserna är underligt originella, och Pearsons teckningar med de starka och mättade färgerna är suveräna. Häftet i sig känns också väldigt trevligt att hålla i, och när jag såg Nobrow Press andra titlar på SIS blev det uppenbart att det är ett förlag där bokens utformning ligger dem nära hjärtat.

Hilda and the Midnight Giant är splitter ny från tryckpressen, och är mer likt ett klassikt seriealbum med sitt större format, hårda pärmar, och en tydligare historia om hur Hilda och hennes mor blir hotade av en samling osynliga små varelser vars ledare av politiska skäl lovat att ”jättarna” ska jagas iväg. Midnattsjätten finns också med på ett hörn, och Pearson utnyttjar möjligheterna som ges av att skildra en ”normal” jätte, samtidigt som Hilda också är en jätte när hon träffar småfolket.

HatMG varierar layouterna mer än den tidigare serien, med en del väldigt lyckade sidor där jätten verkligen ser gigantisk ut, men på en del sätt är Hildafolk mer lyckad med sitt mindre och personligare format, och mer spännande färgläggning. HatMG är lyckad både tecknings- och manusmässigt, inte tu tal om annat, men den trolska stämningen gör sig trots allt lite bättre i den mer anspråkslösa Hildafolk med sin lösare handling. Om jag bara hade läst HatMG hade jag nog inte haft några invändningar för det är en ruskigt bra serie, men personligen är jag väldigt svag för det fria berättandet à la Hildafolk, som påminner mig om de bästa av till exempel Trondheim och Sfars serier.

Från Hilda and the Midnight Giant

Förutom de två Hilda-serierna har Nobrow Press också gett ut Luke Pearsons Everything We Miss, en bok som jag plockade upp på SIS men ännu inte hunnit läsa. Det verkar vara en mycket annorlunda serie jämfört med dem om Hilda, men om den är i närheten av lika bra kommer jag bli nöjd. För faktum är att de här två böckerna (och framförallt Hildafolk, som sagt) är bland de bästa serierna jag läst i år, utan tvekan, och precis i min smak dessutom med sin sorglösa och suggestiva karaktär, parat med alldeles förträffligt charmiga teckningar

Från Hildafolk

Eftersom jag alltid varit en stor fan av Fantastic Four ser jag det som min uppgift att recensera denna serie, eller dessa serier, så mycket jag kan. Tänkte fortsätta efter Johan med volymen som kallas FF vol.2 i trade och samlar FF #6-11.

I de första två numren färdas vi 100 000 år tillbaka i tiden där vi träffar Supreme Intelligence, den utomjordiska rasen Krees egen kollektiva hjärncentral, när han varseblir att Krees genetiska experiment med allehanda galaktiska raser kommer att gå åt pipsvängen. I sin iver att utrota hotet samt trygga sin egen framtida vidtar han minst sagt drastiska åtgärder. Vi får också följa kung Black Bolts återkomst efter hans förväntade död i kampen med tokmutanten Vulcan (mästerligt skildrat av radarparet Abnett & Lanning i War of Kings). Allt detta uppfyller en urgammal profetia om den tyste konungen och hans fem drottningar samt deras önskan att överta vår jord som Jonathan Hickman introducerade redan i Fantastic Four #577.

Resterande fyra nummer tar oss till nutid och kampen mellan FF och de återstående alternativa Reed Richards och deras olika allierade. Svek och förräderi  bland superskurkarna i FF:s led och Inhumans inhopp som tredje part tvingar vår Reed, hans far Nathaniel samt Spider-Man till ställen där de måste vara. Och vad är det för ruskulösa rymdskepp som svävar över Manhattan?

Hickman har full koll på sin episka berättelse om Marvels första familj och han kryddar den med  härlig rymdopera på gammalt välkänt Fantastic Four-manér. Om man inte följt Fantastic Four av Hickman från #570-588 och vidare i Future Foundation missar man mycket av det intrikata pussel han har lagt och fortfarande lägger sedan sitt första nummer. Detta är för mig en modern klassiker som ingen får missa. Börja för guds skull inte läsa den här volymen! Det blir som att hoppa in i en mittsäsong av Lost och försöka lösa trådar manusförfattare tappat för länge sen. Förutom att du guidas av mästaren Hickman. Jag kunde inte föreställa mig att hans Fantastic Four skulle kunna konkurera med Lee/Kirby och Byrne men så är fallet.

Finns det inget negativt att säga då? I sex nummer får vi tre olika tecknare som var för sig är bra men helhetsintrycket haltar. Detta gäller hela Hickmans run och har blivit vanligt förekommande i hela Marvels utgivning förmodligen beroende på tuffare deadlines. Den händer nästan aldrig numera att Marvel haltar med utgivningsdatum vilket ibland kan vara fallet när man använder sig av samma tecknare men det hade varit trevligt med en tecknare. Epting är en favorit efter att ha tuggat fantastisk Captain America men Kitsons stil funkar också bra. Tocchini däremot känns oftast bra förutom att alla karaktärers ansikten ser ut som om de har fått eller kommer att få en rejäl käftsmäll.

Efter denna volym får vi dubbla titlar, Fantastic Four och FF, och jag tänker börja recensera dessa inom kort. Om du har idétorka i serietarmen tveka inte att införskaffa hela Fantastic Four med Hickman. Du kommer inte bli besviken!

Som jag tog upp i min introduktion till fenomenet The Shadow har hans äventyr i serieform bjudit på såväl potenta starkvaror som rent blask. Inför denna nylansering hos kungarna på pulptronen, Dynamite Entertainment, har farhågorna kring hur Garth Ennis skulle hantera denne favorit varit legio. Som bekant kan den karlen leverera såväl hjärtskärande våldsoperor som skräniga buskisschlagers beroende på humör. Vilken tonart skulle han välja för vedergällningens skugga?

Svaret får vi med omedelbar verkan då tidningen inleds med en makaber historielektion. Ennis går igenom omständigheterna för den japanska invasionen av Manchuriet 1931. Här får vi mänskligheten när den är som värst i en serie vedervärdiga bilder och text som beskriver japanernas härjningar med mord, övergrepp, våldtäktsläger och massgravar. Ciceron genom detta helvete är ingen mindre än The Shadow vilket leder oss fram till en i alla avseenden klassisk scen i sammanhanget: vår hjälte som konfronterar ett par av dessa japanska monster i New Yorks hamn om natten. Snart får Colt 45:orna tala och tecknaren Aaron Campbell fortsätta att visa upp sin infallsrikedom vad gäller onda ting som kan hända den mänskliga kroppen. Här ligger fokus på de rejäla utgångshålen som dessa grovkalibriga pistoler lämnar efter sig. Kaskader av rött blir visuella interpunktioner i färgläggaren Carlos Lopez i övrigt extremt nedtonade palett.

Det är en stark och skoningslös början på en tidning som sedan tyvärr inte riktigt lyfter. Scener med rättvisekämpens alter ego Lamont Cranston där han pratar med representanter från underrättelsetjänsten i Algonquins hotellbar, dras med både överdrivet långa textsjok och en del märkligheter på bildsidan. Det sticker till exempel i ögat på en van drinkare när ett Martiniglas skiftar storlek mellan rutorna från 8 cl till 4 och upp till 6 igen på en och samma sida! Tråkigt då Campbell lyckas ge särskilt huvudfiguren en intensiv närvaro och ett mycket eget visuellt uttryck med stildrag som både tänker nytt och knyter an till den väl etablerade bilden av hjälten. Hoppas på bättring och färre klaffel framöver.

Ett av de 12 (!!!) alternativomslagen till nummer ett. Illustration Jae Lee.

I en avslutande scen presenteras vi sedan för en mycket viktig spelare i dramat: anförvanten och kvinnan i Cranstons liv, den emellanåt kontroversiella Margo Lane. Hon introducerades i radioserien på 30-talet och endast motvilligt fick hon bli en del av böckerna ett par år senare. The Shadows skapare Walter B. Gibson verkar inte ha gillat tanken på amorösa eskapader för sin skoningslöse hämnare. Sådana problem har bevisligen inte Ennis som tidigare låtit Marvels enmansarmé Frank Castle/The Punisher smidigt svara ”Sure,” när en kvinnlig soldat frågade honom ”Do you want to jump my bones anyway?” under ett uppdrag i Afghanistan. Snarare än ett romantiskt interludium tjänar dock scenen med Lane till att ytterligare etablera vilken kall djävel Cranston är. Den kyliga distans han håller till dem som tycks stå honom närmast blir en indikation på allt han kan tänkas göra med sina fiender.

I likhet med många före honom blandar Ennis friskt från de olika källorna i figurens kanon. Så vi får här en skoningslöst våldsam hämnare med indikationer på vissa psykiska förmågor och en övermänsklig nit vad gäller demonstrerandet av att ”The weed of crime bears bitter fruit,” en av många väl använda The Shadowsentenser som inkorporeras i texten. Lyckligtvis anstränger sig Ennis även för att expandera vokabuläret av slagkraftiga enradingar. Tiden får utvisa hur väl han lyckas. Tillsammans med Campbell presterar han ett nummer som efter alla upptrissade förväntningar inte riktigt når de höjder man kunnat önska sig, men inte heller införlivar de farhågor jag haft. Det ger serien ett solitt fundament och väcker lusten att ta reda på vad som kommer härnäst.

En ny miniserie med SF-vibbar av allas vår Peter Bagge? Såld! Bagge är ju en av kolosserna på den amerikanska indiescenen och i mitt tycke har hans arbete bara blivit bättre med åren – de senare numren av Hate, sorgligen insomnade serietecknarsåpan Sweatshop från DC 2003 (sex ynka nummer!), hans Spider-Man- och Hulk-parodier, Apocalypse Nerd… alla stora seriekonstverk. Således är det med högt ställda förväntningar jag närmar mig Reset.

Efter första numret kan jag glädjande nog rapportera att förväntningarna infrias. Huvudpersonen Guy Krause, en komiker/skådespelare på dekis efter en (hittills obeskriven) tabloidskandal som förstört hans karriär, är vintage Bagge: en störig loser med precis tillräckligt mycket självmedvetenhet för att begripa att han är en störig loser, men inte tillräckligt mycket för att ha lust att ändra på sig. Men på sitt road rage-terapimöte träffar han Angie Minor som ger honom ett minst sagt underligt erbjudande: att delta i ett vetenskapligt experiment där han med hjälp av virtual reality-teknik får leva om sitt liv…

Ett klassiskt SF-upplägg med andra ord (har ni inte läst Ken Grimwoods fantastiska roman Replay, vinnare av 1988 års World Fantasy Award, bör ni göra det snarast – jag tror definitivt Bagge har gjort det), men eftersom det här är Bagge undermineras genast all potentiellt högtravande metafysik. De instinkter som väglett honom under hela hans serieskaparkarriär säger honom naturligtvis att a) alla de där upplevelserna vi hänger upp oss på och som antar monumentala proportioner i vårt minne egentligen är struntsaker (som skälet till att Guys hemliga high school-förälskelse kallar honom ”spaz” när de ska ta klassfotot), och b) om vi fick chansen att leva om vårt liv är det inte alls säkert att vi skulle göra något vettigt eller ens anstränga oss för att rätta till sånt som vi ärligen tycker blev fel (som när Guy får för sig att VR-experimentet han deltar i är pornografiskt). Vi är helt enkelt svaga käril allihop och i det avseendet är den genomcyniske och en smula trögfattade Guy Krause en välfungerande everyman och läsar-ställföreträdare. Det är rent otroligt roligt att läsa när Angie Minor med en ängels tålamod försöker förklara hur experimentet och teknologin fungerar, och Guy hela tiden envisas med att missförstå (f ö ett genialt knep för att förklara fiktionens ramar för oss läsare utan att det blir tråkig exposition). Framförallt, visar det sig, har Guy en för experimentet irriterande ovana att trycka för ofta på Reset-knappen, vilket börjar om hela simulationen…

Trots att Guy är en rätt otrevlig typ är det ändå omöjligt att inte bli intresserad av honom och på något sätt heja på honom (denna talang för att skapa både frånstötande och medryckande figurer har alltid varit ett av Bagges starkaste kort som serieskapare), och i detta första nummer strösslar Bagge tillräckligt mycket kryptiska ledtrådar för att man verkligen ska bli nyfiken på att läsa vidare. Vad syftar egentligen experimentet till? Varför har man valt Guy? Och vad är Angies bakgrund? Det är tydligt att Reset inte bara är en komisk meditation över hur vi lever våra liv utan också en tajt berättad SF-historia. Reset är med andra ord given på pull-listen – detta är Peter Bagge i till och med lite mer högform än normalt.

Jag har nyligen sett The Avengers, men skippar att ge mig på någon fullfjädrad recension (någon av kollegorna kommer säkert att fixa det), utan nöjer mig med att summera filmen ur mitt perspektiv i fem punkter:

1. Captain Americas hjälm är tyvärr riktigt töntig, och Lokis kommer in som god tvåa.

2. Bruce Banner / The Hulk är tillsammans med Tony Stark / Iron Man de bästa karaktärerna i filmen.

3. Actionscenerna är snygga, tunga och bitvis helt fantastiskt spektakulära.

4. Teasern i slutet var väntad, men ändå sjukt peppande.

5. Jag kommer att se filmen på bio minst en gång till.

Nu så har jag kommit igång med att läsa SIS-böckerna; det blev den tjockaste av dem alla jag började med, närmare bestämt Henrik Bromanders Smålands mörker. 628 sidor om Erik som växer upp i Nässjö i en rejält dysfunktionell familj, med en mamma som verkar hata honom och en pappa som är förvirrat extrem-politiskt aktiv; givetvis har båda också problem med spriten. Vänner är det ont om, och de enda människor han kommer nära är sin farfar Stig och den något äldre Annika som han lär känna på ortens bibliotek.

Förutom sin allmänna alienation är Erik också fascist, seriefantast, och homosexuell (de två förstnämnda med stolthet, medan det tar ett tag för honom att acceptera och erkänna det sistnämnda). Fascismen är en viktig del av hans liv som ung, med diskussioner om fascism kontra rasism / nazism / klasstillhörighet / kommunism, men också planer på hur man genom våld ska vinna andra människor över till ideologin. Så det är inte precis ett enkelt liv han har framför sig, och mycket riktigt går det mesta åt helvete med en långvarig fängelsevistelse som kulmen.

Det är lika bra att säga det först som sist: Bromander är en kass tecknare med de flesta mått mätt. Personers ålder är ibland omöjligt att avläsa (när Eriks mamma blir gravid kändes det smått bisarrt, med tanke på att jag trott att hon var typ 55 år), ansiktsuttrycken är få och variationslösa, och gång på gång missade jag repliker i serien eftersom den grafiska skillnaden mellan teckningarna och pratbubblorna är så små att jag helt enkelt inte såg bubblan innan jag fortsatt till nästa ruta. Kort sagt, hellre än bra.

Tillsammans med den avtrubbade känslan i skildringarna av det mesta som händer (personer reagerar aldrig riktigt, eller om de gör det så märks det i alla fall inte på teckningarna) och Eriks passiva personlighet, förutom i undantagsfall, borde det bli en bedövande känsla av menlöshet som kanske en del uppskattar men normalt inte jag.

Men sen är det det där med fanzinen…

Insprängda i boken finns nämligen diverse nummer Eriks fanzine, Ansikte, där han skildrar sitt eget liv. Hur han fascineras av fascismen, hans uppvaknande homosexualitet, hans relationer till familjemedlemmar, vänner, och älskade. Allt tecknat och framfört i en än mer amatörmässig stil än serien i övrigt, men å andra sidan med en passion och rättframhet som inte går av för hackor.

Från ett fanzine

Det är ärligt talat suveränt gjort: Den vanliga serien visar oss vad som händer med Erik från ett utifrånperspektiv, medan fanzinet visar oss Eriks bild av hans liv och känslor. Där Erik sedd från utsidan verkar likgiltigt känslokall är hans inre liv desto rikare, och betydligt mer nyanserat. Hans vurm för den klassiska teoretiska fascismen känns begriplig (från hans utgångspunkt sett), och hans kärleksförklaring till sin första stora kärlek och sin reaktion inför den senares svek är  smärtsamt ärlig.

Om Smålands mörker bara innehållit den reguljära skildringen hade jag tyckt det varit ett taffligt framfört misslyckande; om boken istället bara innehållit fanzinen hade den känts meningslös utan den bakgrund som nu finns. Att kombinera de två är ett genialt grepp, och Bromanders svagheter som tecknare har snarast vänts till en fördel; de krattiga och emotionellt tomma teckningarna kontrasterar så mycket starkare mot de självutlämnande fanzinen än om de förstnämnda hade varit bättre på att visa vad människorna känner i sitt inre. Det är helt enkelt mycket styvt gjort att på det här sättet utnyttja sina färdigheter maximalt, och därmed göra Erik till en levande person som jag kan ha sympati men framförallt förståelse för, hans svagheter till trots. Bravo!